endast med den största grad af sjelfbeherrskning kan hållas nere. Och må man väl undra deröfver, då denna nation på detta sätt måste gång efter annan se sig förhånad och bedragen i sina önskningar af den store egoisten i Tuilerierna, hvars alla sträfvanden synbarligen gå ut på ait söndra Italien och för hvilket ändamål de mest olikartade medel begagnas. Ett ibland de ensidigaste och narraktigaste är väl dock en i dessa dagar synlig bevisning i den halfofficiela Pays. Det värda kejserliga bladet söker nemligen att draga ett slags religions-race: fråga fram på tapeten, för att dermed söka försvara den kejserliga politiken. Det medgitves till en början, att ,,den moderna folkrätten visserligen utdömer fransmånnens närvaro i Rom, men Frankrike är pliktigt, att skydda påfvens säkerhet och personliga oberoende ej allenast mot Garibaldis planer, utan mot italienarnes anspråk i allmänhet, och detta ej allenast derföre att han är ,katolikernas gemensamma tader, utan hufvudsakligen äfven dertöre, att Frankrike behöfvar honom såsom medel för sina planer på en politisk hegemoni. För att nemligen upprätthålla en motvigt mot de slaviska och germaniska tolkens enhetsstrafvanden, måste afven med fara for att folkrätten ej alldeles öfverensstämmer dermed, den latinska folkracen samlas omkring en fana samt Italien och Spanien bringas under Frankrikes ledning, och, tillägger den naive artikelforf., , man skulle vilja, ati vi af egen vilja, utan aktning för det förflutna, utan hänsyn tör det närvarande, utan omsorg for framtiden, skulle krossa detta försynens verktyg, detta internationala palladium! Päfven såsem handhatvare af det napoleonska kalilatet skall vara det pris, för hvilket status quo ad infinitum skall upprätthällas i Rom, Alltså, icke för påfvens skull, eller kyrkans, utan för de napoleonska ideernas skull qvarstanna fransmännen 1 Kom! 1 nationaliteternas och noninterventionens namn gick man för tre är sedan till Italien; i den europeiska race-triarchiens namn och för den beständiga interventionen i de romaniska folkens politik qvarstannar man i Rom. — Denna något pompösa artikel afser att stilla oron hos fransmännen genom att ett lysande latinskt perspektiv hålles för deras ögon. Ett annat bevis på den märkvärdiga logik, hvartill den franska politiken i Italien och dess anhängare derstädes så ofta göra sig skyldiga, föreligger nu. Den italienske inrikesmmistern har nemligen just i dessa dagar bestamt en årlig pension af 480 franes åt de tusende från Marsala, som bära Garibaldi-medaljen. Af dessa 1,000 äro ännu omkring 500 vid ht Do frivilliga från 1860 äro således numera statspensionärer, de irivilliga af 1862 rebeller. Bland rebellerna finnas åtskilliga från 1860, hvilka nu kallas upproriska och skola dragas inför domstol 1 samma ögonblick de af staten belönas med pension för det de lydt eu upprop från samme man och till samma ändamål: Italiens enhet, som det, hvilket uu stämplar dem som förrädare. En itahensk fregatt har uppbringat tvennn garibaldiska fartyg, Venezia och Ancona, hvilka hade frivilliga ombord och varit vid Corsu, för att der hemta vatten. De engelska myndigheterna vägrade dem att löpa in 1 hamnen, hvarefter de begäfvo sig tillbaka till Italien. Ombord på dessa fartyg kände man ännu icke Garibaldis arrestering. General Cialdini bar utfärdat en proklamation, hvari han lemnar de vid ÄÅspromonte och på Sicilien sprängda garibaldiska kärerna en kort tid, innan hvars utgång de skola inställa sig hos myndigheterna, för att undgå strängare förföljelse. Om Garibaldis och hans sons helsotillstånd samt åtskilliga med arrestering hotade personers ode förmåles intet — och ryktet dykar nu åter upp, att, oaktadt Ratazzis officiela förklaring, flera desertorer dock redan blifvit skjutna. Genom de häktningar, som senast företagits i Warschau har man fått reda på organisationen af en vidt utbredd sammansvärjning, hvilken låter oss kasta en blick ned i några af de djupa, labyrintiska gångar, som i denna stund underminera den ryska statskroppen. Upptäckten är af största intresse och skall sakerligen i en framtid bli ett välkommet stoff för en spännande och intressant roman. Vi vilja här framhålla det vigtigaste af organisationsformen. Denna är bildad i tio och hundraden, derefter i kretsar och provinser. Tre områden bilda en afdelning, hvars chel instrueras af hutvudkomiteen genom dennas agenter, I de öfriga landsdelarne är organisationen med några atvikelser desamma. Hvarje landkrets har sin chef, hvilken deritrån genom agenter meddelar woiwodskapet komiteens befallning. De längre från Warschau belägna provinserna Lithauen, Lilla Ryssland, Galizien och Posen erbålla samma organisation med provinsialkomiteer, hvilka genom agenter underhålla förbindelsen med nalionalkomiten i Warschau. National-emi