så unga och oerfarna trupper. Antalet döda är icke stort, men det finnes mer än 300 sårade på båda sidor. Garibaldi fick tvenne! bajonettstyng — ett genom låret, det andra foten. Menotti Garibaldi är ätven sårad. Då hvarje utgång var bevakad, var retraw omöjlig, och resultatet blef, att alla gåfvo sig på nåd och onåd. Garibaldi begärde att få gå ombord på en engelsk ångare, men öfverste Pallavicino sade sig ej ha någon fullmagt att bestämma i detta fall. Han vände sig derföre till general Cialdini, som åter anhöll hos regeringen om instruktioner. Ett ministerråd sammankallades genast, men man kom först (såsom vi veta) långt senare till något beslut, och på Ratazzis enskilda instruktion blef Garibaldi förd till Spezziabugten. — Man finner häraf, att Pallavicino ej uppfört sig annorlunda än hans strängt militäriska åsigter bjödo. I en korrespondens från Turin till Timeos göras bl. a. följande anmärkningar. Huru man är må bedöma hvad som skett, är det dock sorgligt att tänka sig, det regeringen under loppet af några få dagar varit i stånd att taga Garibaldi och hans 4,000 frivilliga till fånga, hvaremot röfvareantörarne Crocco och Chiavone under tvenne år hållit henne i schack med tillhjelp af ett par hundrade banditer. — Nu då Garibaldi är fången, hvad skall man nu företaga sig med hans person? I så tall har hr Ratazzi, som ännu befinner sig i sitt första glådjerus, icke fattat något beslut. Den åsigt, han tycktes hylla, är att låta Garibaldi komma till Turin, för att sammankalla senaten till krigsrätt. Härefter skall konungen utan tvifvel benåda konom; ty Ratazii har på en derom gjord fråg med sitt vänligaste leende svarat: Vi äro hvarken ryssar eller kannibaler. — Korrespondenten tillägger fint: Garibaldi har tvenne sår, båda på ena benet — säkerligen hafva de, som skjutit på honom, slagit ned ögonen!. — Det fattas nu blott, att Rom öppnas för hr Ratazzi; det är då som århundradet ämnat honom sin stoltaste triumfbåger. — Ratazzis fall anses för gifvet, såframt han icke vid parlamentets sammanträde d. 15 eller 20 Sept. ser sig i stånd, att bjuda nationen annat än tomma ord och tomma förhoppningar med hänsyn till lösningen af den romerska frågan. — Se ofvan, att han ej kan bjuda nationen något annat. Från Paris berättas allt bestämdare, att Thouvenel enligt all sannolikhet kommer att med det snaraste afgå från sin post som Frankrikes utrikesminister, med anledning af den italienska frågan, hvars lösning han i strid mot kejsaren vill påskynda, Följande anekdoter versera om kejsarinnan Eugenie. — Hon pläderar alltjemt med stor liflighet mot tanken på Roms utrymmande; för någon tid sedan anmärkte hon för en person: ÅKalla det hvad ni vill, instinkt, aning eller vidskepelse; men den öfvertygelsen har jag, att min son ej skall bestiga tronen om vi lemna den hel. fadren i sticket. — Då markis Pepoli befann sig i Paris, hade han äfven ett samtal med kejsarinnan. Då den italienske ministern bland annat sade, att hela Italien vill Rom eller döden, svarade kejsarinnan med stor bestämdhet: Nåja, då skall Italien dö, ty Rom får det icke. NewYork d. 26 Angusti: Lincoln har förklarat, att han vill upprätthålla unionen; han vill derföre antingen tillintetgöra slaiveriet eller upprätthålla det helt och hållet eller blott till en del, om unionens bestånd endast genom ett af dessa medel kan betryggas. (Ett vigtigt medgifvande, hvilket tydligt visar, hvad vi alltid sagt, att striden alldeles icke afser slafveriets upphäfvande. — 15,000 man sydtrupper hafva insallit i Kentucky. — En kår sydtrupper har blifvit tillbakakastad vid Cumberland Gap i Minnesota. — Indianerna äro i fullt uppror.