stod sjelf vid rodret. Kl. 3 på morgonen kastade de ankar vid Capo dell Armi nära Melita. Landstigningen varade i tre timmar. Ingen lefvande varelse syntes till i hela trakten. Garibaldi var den siste, som steg i land. Han kallade fartygets egare till sig och tackade honom för den tjenst han gjort, i det han beklagade, att han, en fattig man, ej kunde vedergalla densamma; han erbjöd honom dock 5,000 lires och bad honom vända tillbaka till Messina. Både ångarne återvände då, men ej till Messina, utan till Neapel, der egaren genast begaf sig till Lamarmora och berättade honom förhållandet. Hade han ej gjort detta, skulle sannolikt Garibaldi hunnit till Reggio och vidare, utan att förekommas utaf de af Lamarmora genast utskickade trupper. Så hänga ofta ländernas öde på slumpens svaga tråd; och hade ångbåtsegaren haft den ringaste grad af sympati för Garibaldi, skulle kanske nu Italiens utseende erbjudit ett helt annat skådespel än det gör. — Garibaldis son, Menotti, som landstigit i närheten af Reggio, stötte till honom d. 26 och underrättade honom om, att general Cialdini inträffat från Turin med ansenliga förstärkningar. Garibaldi, som räknat på, att Reggio skulla gifva sig åt honom: liksom förut, insåg genast, att han måste uppgifva hoppet härom, och beslöt att marschera vidare. Det var hans plan, att kasta sig in i bergen, draga till sig alla sina anhängare och der organisera medelpunkten för den italienska agitationen. Planen var nära att lyckas och hade i så fall säkerligen haft oberäkneliga följder. De sydliga Appeninerna börja vid berget Forcone och sluta vid Cap dell Armi söder om Reggio, ofvanför Messinabugten. De hafva en utsträckning af omkring 550 kilometer. Genom Aspromonte, som år en af deras hufvudknutar, går en väg, hvilken utgrenar sig till alla Appeninernas armar och sor till de otillgängligaste punkter. Vägen går genom ett pass, hvars högsta punkt ligger 1,335 meter öfver hafsytan. Hade Garibaldi väl kommit igenom detta pass, skulle han tagit fast fot i bergen, varit herre öfver Calabrien, Basilicata, Terra di Bazi och Terra di Otranto och gjort dessa provinser till medelpunkt för en insurrektionel rörelse, som han hoppades kunna vtsträcka till Neapel. Men ödet ville annorlunda. — MI FRA —— 2 3 Postskriptum. Det bekräftar sig från skiljda håll, att den italienska frågan kommer att förblifva vid status quo. Sålunda säger en fransk tidning, med anspråk på tullkomlig sanning, att det franska ministerrådet, hvilket kejsaren sammankallat, med majoritet beslutat, att låta besättandet af Rom fortvara ännu någon tid. Och Morning Post har plötsligen slagit om i sin bestämda fordran af Roms utrymmande, ij det bladet, synbarligen inspireradt från högre ort, säger, att kejsar Napoleon insett, att en försoning mellan påfven och konung Victor Emanuel är en omöjlighet, Fiter som den af konung Victor Emanuel nyligen utvecklade energien icke gjort något intryck i Rom, så riktar nu kejsaren sin uppmärksamhet på en gynsammare tidpunkt (sic!) och på politiska, mera utvecklade medel, för att kunna draga sina trupper tilbaka från Rom. — Detta är således faktum, och Ratazzi får nu sköta sig sjelf så godt han kan; sedaa svampen är utkramad, kastar man bort honom. Emellertid har nu italienska regeringen, sedan hon i franskt ledband besegrat Garibaldi, åtagit sig den förpligtelsen, att på möjligast korta tid eröfra Rom åt Italien. Då nu Garibaldi icke längre får vara italienska folkets befriare, måste en annan bli det. Vu kan Victor Emanuels ärelystnad på lämpligaste sätt begagna fältet. Emellertid framgår dock tydligt, huru den italienska regeringen begått en stor politisk bock genom att kasta ifrån sig initiativmenniskan, Garibaldi. Felet kan tyvärr svårligen upprättas, och Napoleon, denne efter la bella Italia fikande Asmodeus, uppger bakom kulisserna i Biarritz sitt vidriga hånskratt, och gnuggar händerna af belåtenhet öfver att ba lurat den storordige italienske statsmannen. I Italien uttalas allmänt ovilja öfver regeringens beslut att ,,låta rättvisan ha sin gång med Garibaldi och hans anhängare, och den allmänna meningen uttalar sig med stentorsstämma för en allmän amnesti, hvilken äfven påyrkats af England. Sjelfva ,,Times, som så ofta i dessa dagar uttalat sitt ogillande af Garibaldis bandlingssätt, förklarar nu, att ban ej kan ställas inför rätta såsom anklagad, och att det måste vara fullkomligt tillräckligt, om han gifver konungen sitt hedersord på, att han för en längre tid skall lemna Europa. En sanningsenlig redogörelse föreligger nu angående Garibaldis tillfångatagande. Enligt denna, beslöt öfverste Palavicino, som förde befälet öfver bersagliererna och visste att Garibaldi befann sig i Aspromonte, att angripa honom. Oaktadt den oländiga marken ryckte han fram med sitt regemente, hvilket ban förstärkt med tvenne bataljoner 12. 11. lAOnH on 1124 I