bevis på, att den ifrägavarande personen d. 17 Decemb. 1835 blifvit vigd vid Marie Anne Proctor i kyrkan St. Margarete i Kings Lyne. Han erkänner riktigheten häraf och på tillfrågan om han på bröllopsdagen varit klädd i blå frack svarar han Ja! (skratt). Tillfrågad om skälet till skilsmessan, svarar han, att han ej kan uppgifva något sådant, men förklarar att han lefvat tillsammans med hustrun 4 eller 5 dagar efter bröllopet. Presidenten sporde derefter, om han (mannen) sedan hustrun echapperat, ej sökt att återfinna henne. Härpå genmälde han: Jag har hvarken tänkt på henne, talat om henne eller gjort mig mödan taga reda på hennes vistelseort. — Ni har nu sett den ifrågavarande Marie Anne Proctor; igenkänner ni henne för att vara samma qvinna med hvilken ni år 1835 ingick äktenskap?4 — Jag har ganska riktigt tagit henne i ögnasigte, och jag är nästan säker på, att det är min hustru. (Allmän munterhet.) ÅKan ni taga på er ed att det verkligen är samma qvinna2 — (Efter ett ögonblicks öfverläggning) Svära derpå vill jag just inte, men jag är nästan viss på att hon är min äkta maka, och om ett par dagar skall jag kunna säs det med bestämdhet. (Ihållande skratt). Sedan derefter George Scotts skuld blifvit bevisad, fäller juryn det utslag, att äktenskapet bör anses såsom fullt giltigt och att svågern är skyldig betala hvad mistriss Richard Rolling har att fordra af honom. Det återlörenade äkta paret aflägsna sig bärpå arm i arm under allmän munterhet. Praktisk teaterpuff. Bland alla de teatrar i Paris, som genom starkt kryddade pjeser söka locka till sig den stora publik, hvilken ej sätter synnerligt värde på att moralen predikas från tiljan, är Thåätre du Palais Royal troligen den minst angelägna om anstandigheten. För någon månad sedan gass på denna teater ett al dess karakteristiska stycken, kalladt Les nöces de Bouchencoeur, och första representationen bevistades af en engelsk familj, fader, moder, tvenne söner och tvenne döttrar, sittande tillsammans i en loge. Redan under första akten tecknade sig i John Bull, sadrens, ansigte högst betänkliga symptomer. Han blef blossando röd och tycktes gripen af någon för den öfriga publiken oförklarlig känsla. På samma sätt med frun. Hon rodnade ända ned på den magra halsen, hviftade med solfjädren och fällde ned slöjan. I andra akten blef det vid en mycket slipprig passage i dialogen ännu värre med engelsmännen. Slutligen störtade gentlemannen upp, fattade sin hustrus hand och rusade ut, dock ej förrän frun på samma sätt fattat tag i äldsta dottrens, denna i äldste brodren o. s. v. hela raden af unga missar och gentlemen igenom, hvilka liksom i en -anglas ilade ut igenom dörren, med edear papa i teten. Publiken hade mycket roligt åt detta pruderie, ty man insåg att pjesen sårat den engelska samiljens blygsamhet till den grad, att denna derföre tagit till flykten. Historien blef snart bekant, och en ofantlig mängd menniskor strömmade följande qvällen till, för att sjelfva se och höra en pjes, som varit nog skandalös för att förjaga engelsmännen ur deras loge. De öfriga småteatrarne, som med förargelse åsågo sin medtäflares framgång, lyckades dock till slut upptäcka att det hela blott varit en tillställning af teaterdirektören, som låtit några al teaterns statister inne i teatersalongen uppföra en liten extrakomedi genom att spela den dygdiga engelska familjen. Men upptäckten kom för sent; Theatre du Palais Royal hade redan haft tjugo fulla hus tillfölje af detta upptåg, hvilket åtminstone bevisar attteaterdirektören kände sin publik. En raffinerad hämnd. I åttonde delen af Les miserables berättar Victor Hugo följande historia: En arabisk qvinna klagade full af förbittring inför sin fader det hennes man tillfogat henne den skammen att sla henne på örat, hvarföre hon begärde att hennes far till vedergällning skulle tillfoga mannen en annan ännu större skyms. På hvilken kind slog han dig 2 sporde fadren. På den venstra blef svaret. Fadren gaf henne då ett slag på den högra kinden och bad henne gå hem emedan hon nu skulle vara fullkomligt hämnad, ty hade mannen slagit svärfadrens dotter, hade denne nu till vedergällning slagit mannens hustru. Samtalets tio budord. I:sta. Tala litet, hör mycket, afbryt aldrig. 2:dra. Bibenall det naturliga så i röst som tanken. 3:dje. Sänk aldrig rösten derhän att man nödgas anstränga sig för att höra dig, och höj den icke så utt man tröttas af dess ljud. 4:de. Tala till en hvar om det han bäst förstår eller älskar mest; våga intet inför dem du ej känner. 5:te. Berättar du, låt hvad du förtäljer intressera alla; undvik öfverflödiga detaljer. 6:te I hvad ämne som helst förekom tråkighet. 7:de. Sök mera att behaga än att lysa; undvik att framhålla dig sjelf: undantag dig sjelf från berömmet du utdelar och låt ej förmoda att du icke gifver häraf i annan afsigt än att sjelf få din anpart. 8:de. Förblif i dina samtal hvarken moralist eller allt för fri. 9:de. Visa dig välvillig utan smicker; uppriktig utan anstötlighet; föresätt dig att aldrig förolämpa ; begagna litet skämt, aldrig elakhet. 10:de. Fördrag andras äsigter, äfven fördomar; mottag motsägelse med artighet, och om du vederlägger, disputera ej. böteborgs brportSept. 5. Brigg. ST. PIERRE, J. Renaud, Frankrike, G. H. Hegardt Co 282 tolft. plankor, 100 st.