ning. Jäsningen inom detta land är sådan, att italienska regeringen måste skaffa nationen någonting i vederlag för det rof hon velat göra. I annat fall skola vi bli vittnen till en allvarsam revolution eller åtminstone till ett) ministerskifte, der de nyinträdande ministrarne sjelfva utgöra detsamma som en revolution. Så till exempel måste Ratazzi, om han ej genast kan tillfredsställa nationens önskningar i afseende på Rom, afträda och nästa program för en italiensk regering måste bli just Garibaldis motto: Rom eller Döden! Deua program är, såsom vi veta, Ricasolis. Den seger, italienska regeringen anser sig ha vunnit genom Garibaldis tillfångatagande, kan derföre ej af någon betraktas annorlunda ån såsom ett nederlag. Huru vill t. ex. regeringen bära sig åt med denne tillsångatagne Garibaldi? Kan hon behandla honom såsom en under lagen stående upprorsstiftare, hvars dom naturligtvis måste vara afrättning; Omöjligt; ty Garibaldi har aldrig velat något annat än hvad italienska nationen sjelf önskat; och det skulle blifva ett märkvärdigt skådespel, om man finge se alla Garibaldis anhängare fysiljerade. En säker vinst af Garibaldis tillfångatagande, om detta bekräftar sig, måste emellertid blifva den, att den romerska frågan är närmare sin lösning. Det kan således bli ett resultat af den garibaldiska rörelsen; men ännu beror det dock fortfarande på kejsar Napoleon, och vill ej han — hafva vi förvecklingarne åter. Man torde i alla hänseenden göra upp räkningen utan värden, om man antager att jäsningen i Italien skall vara slut med Garibaldis tillfångatagande; och det är derföre för tidigt, att lyckönska Italien med anledning at Garibaldis fångenskap. Rorelsen bar nemligen, enligt alla underrättelser, gripit för djupt omkring sig, att med ens kunna stillas, och vi skola otvifvelaktigt nu få höra under en tid talas om demonstrationer på demonstrationer, tills regeringen kan visa sig ha gjort en positiv vinst. I annat fall arbetar hon vida i mazzinismens intresse, ty denna skall naturligen ej lemna tillfället obegagnadt att söka draga hela oppositionen öfver på sin sida. Ett ministerskifte i sannt italiensk riktning torde derföre vara numera det bästa medlet att förekomma utbrottet at en allmän rörelse, säframt ej, såsom sagdt, den nuvarande regeringen kan framte bevis på att hon i förhand af autokraten i Tuilerierna utverkat sig bifall till den nationala sakens befrämjande. — Emellertid afvaktas naturligen de närmaste underrättelserna från Italien med den största spånning och sympatierna äro fortfarande lika varma för äfven den fångne Garibaldi. En tysk tidning meddelar af aktad hand ett bref från Öfra Italien af denna lydelse: De politiska åsigterna i afseende på de nya händelserna hafva inom massan af tolket lidit en märklig förändring. Ännu för några få veckar sedan hördes kalla och strängt tadlande omdömen ofver Garibaldi, icke derföre att han med sin kamp och sträfvan skulle nå ett annat mål än nation, utan derföre att han aflägsnade sig från konungen. Men nu ser man i alla officiela tillkännagifvanden endast franskvännen Ratazzi; meningsskilnaden mellan Ratazzi och Garibaldi, den lilles uppblåsta skräfvel och den stores ifver, uppväcka åter lifligt de känslor af tacksamhet, som under åren 1859 och 1860 strömmat för Garibaldi från allas läppar. I Milano visar sig en märkbar jäsning; på alla gator ser man grupper af gamla och unga, höga och låga; med riktigt raseri läsas de på murarne uppklistrade senaste underrättelserna, och äfven den lägsta delen at befolkningea vill noggrant taga reda på Garibaldis öde. Den, som ej kan läsa, låter meddela sig det nyaste, och man hör de mest obildade menniskor, daglönare, gatsopare och hamnbusar upphetsa sig i samspråk med hvarandra, och slutet på visan blir alltid en förbannelse öfver Ratazzi och en lofprisning af Garibaldi. Den, som bor vid de mest besökta gatorna i staden, kan hvarje afton ända till midnatt höra folkbopar tåga förbi med eller utan musik ispetsen, ropande: Lefve Garibaldi! Bort med Ratazzi! Napoleon skymfas ej mindre. Men vissa personer vilja veta, att i afseende på Napoleon ropet: Rom eller döden! hos några vissa har äfven en dold betydelse... Orsini blir derjemte alltmera prisad; man ser byster utaf honom öfverallt, och mer än hälften af den manliga ungdomen bär såsom nationalsorg i stället för en gyllene urkedja en dylik af stål med en orsinisk bomb. Med Ratazzi, Napoleons vän, går det ej bättre. Under de löjligaste och smådefullaste former, städse som en lång och kantig man, med en lång rock, som räcker ända ned på vadorna, och med lornjett, framställes ministerpresidenten i gathörnen, under det Garibaldi alltid synes bredvid honom vackert och ädelt framställd i nya bilder. Följande underrättelser af den 16 augusti hafva ingått från Amerika: En del af MClellana arme retirerade