betet ännu ett halft tjog år, för att afvakta nya uppfinningar i — luftseglingskonsten. Under det jag nedskrifvit dessa notiser om jernbanorna och deras sjelfherrskare, hafva vi kommit ut midt på Wenern och se hvarken land i lä eller lovart, för elles akter om oss. Det är en ganska tråkig seglats i vackert väder, och i storm är den afskyvärd. Jag har en gång varit ute på denna insjö i en sjögång som var så våldsam, att skummet yrde upp öfver skorstenen, vid hvilket tillfälle en berömd magnat stack ut hufvudet från sin hytt och ropade till kaptenen: Finns bär någon prest med, så vräk honom genast öfverbord — det bär ju rakt åt fanders! — Svenskarne hafva nemligen, likasom Jonas reskamrater, en ingrodd fordom mot passagerare af det andliga ståndet. Jag hade en gång sagt farväl till en af mina vänner och bröder, som skulle resa till Göteborg, och trodde att han redan var långt ute på sjön, då jag till min stora öfverraskning mötte honom på Kongens Nytorv. Du är icke rest! utropade jag förundrad. Nej, jag höll väl mitt lif kärare än så — svarade ban. Då jag kom ned till Toldboden hörde jag att ångfartyget skulle hafva en hel laddning prester med sig till Christiania — och då vände jag naturligtvis om-. Jag skrattade åt hans vidskepelse, men af en olycklig lekman, som rest med till prestmötet, fick jag sedan