Om jag hade haft mitt förstånd i behåll, skulle jag betraktat honom som ett mycket misstänkt exemplar af en gammal soldat. Han bade utstående, blodsprängda ögon, smutsiga mustascher och krossad näsa. Hans röst antydde en barackintonation af värsta slag, och han hade de smutsigaste händer jag någonsin sett, tillochmed i Frankrike. Dessa små personliga egenheter utöfvade dock nu intet inflytande på mig. I den galna öfversvallningen af min bejdlösa triumf i detta ögonblick, var jag färdig att fraternisera med hvem som helst, som uppmuntrade mig i mitt spel. Jag emottog den gamle soldatens erbjudna pris snus, klappade honom på axeln och svor att han var den hederligaste man i verlden — den ärorikaste relik af den Åstora armåen jag någonsin råkat tillsammans med. — Gå på! skrek min militäriske vän i det han knäppte med fingrarne; gå på och vinn! Spräng banken! Mille tonnerres, min tappre engelske kamrat, språng banken! Jag gick verkligen på och det så att inom en qvarts timma croupieren utropade: — Mina herrar! banken är slut för i afton. Alla sedlar, allt guld i banken låg nu i en hög under mina händer, Hela spelhusets rörliga kapital skulle stoppas i mina fickor. — Bind tillsammans penningarne i er näsduk, min ärade herre, sade den gamle soldaten,