Detta var ett fruktansvärdt företag för en ensam fiende. Vår flotta utgjordes af femton krigsskepp och sju pansarbåtar. Ämnade man strida mot en dylik styrka? Kunde man hoppas att undslippa dem alla? Skulle fienden våga att rusa till sitt eget förderf? Att döma af hans rörelser ämnade han det verkligen. Hela den långa raden af starka krigsskepp ingaf ej Arkansas någon fruktan. Den gick framåt, liksom hade de aldrig funnits till. Många af flottans officerare voro för ett ögonblick tillintetgjorda af förvåning öfver fiendens utomordentliga djerfhet. I samma mån som Arkansas passerade in bland flottan öppnade denna eld på den förvägne motståndaren. Huruvida kulorna råkade eller ej kunde jag icke se, men de kunde ej ha gjort någon skada. Våra skepps kanoner fingo ett hastigt svar och elden blef snart liflig. Den klara sommarmorgonens frid afbröts af stridstumultets dån och kulorna flögo genom luften hväsande likt stora ormar. De få ögonblicken af tystnad gjorde ett starkt intryck, nästan beslägtadt med fasa. Jag kunde knappt vända mina blickar från det lilla besynnerliga fartyget som utan fruktan gick utför strömmen med den svarta rökhvirfvein öfver och efter sig, under det att dess outtröttliga kanoner gång på gång utsände bländande blixtrar. Arkansas hann snart fram till ett ställe der flera af pansarbåterne lågo, alla försedda med utstående spetsar i fören för att tjenstgöra som ångbaggar. Lancaster, en at dessa ångbaggar, skulle försöka att stöta fienden i sank, men medan den för att uttöra denna manöver vände och i detsamma den låg med sidan mot motståndaren, afsköt denna två kanoner och omedelbarligen sågs stora volymer ånga tränga ut ur Lancasters sidor. Åfven på denna hade ett ångrör blifvit skadadt. Tilldragelsen kostade elfva menniskor lif eller lemmar. De andra ångbaggarne? hade ej tillräcklig ånga uppe för att göra fienden skada. Emellertid tycktes Lancaster börja sjunka. En båt med tolf eller femton man satte ut från densamma och försökte nå stranden, men kantrade. De allra fleste af dess besättning drunknade. Under tiden besköts Arkansas från alla håll af vår flottas väldiga kanoner, bland hvilka funnos några hundra-pundigu. Men fienden tvekade ej, vände sig ej en aln åt ena eller andra sidan. Framåt gick han, liksom hade han varit betäckt af oöfvervinnelighetens pansar och ej af någon makt kunnat skadas. Ater och åter dånade dess kanoner, och vattnet, stranden och träden buro märken af dess skott. Långt bort i skogen splittrades en stor ek af en kula, och jorden plöjdes af bomberna, liksom hade minor exploderat i densamma. Skådespelet var imponerande. Slutligen hade Arkansas passerat hela vår flotta, vände trotsande ytterligare några skott emot oss och försvann i en krökning af floden samt lopp in under ett af strandbatteriernas kanoner vid Vicksburg, der man med ängslan afvaktat dess ankomst och der det måste ha blifvit hjertligt välkomnadt. Detta fartyg förtjenade äfven en dylik välkomsthelsning, och ehuru dess besättning är vår fiende, kunna vi ej neka den vårt beröm för dess lysande mod.