Att J. W. dock kan slita sig ifrån denna ngdomliga sentimentalitet har han visat uti n dikt, hvilken vi här meddela såsom ett rof på hvad J. W. kan och, enligt vårt ycke, bör dikta: Landtmannens lycka. I en lugn och fridsäll dal Jag min torfva plöjer; Räknar mina kärfvars tal, Med min lott mig nöjer. Obemärkt och ringa, jag Ur min hyddas sköte Går med nöje hvarje dag Mina värf till möte. Och när qvällens tysta frid Sig till jorden sänker, Efter dagens svett och strid, Kraft mig hvilan skänker; Lidelsernas storm ej når Mig och sinnet härjar, Glad jag mina tegar sår, Nöjd min skörd jag bergar. Se, en äregirig der I sin blinda ifver! Aldrig nöjd med hvad han är, Aldrig ro sig gifver; Sträfvande mot ärans höjd, Har han anspråk bara, Känner ej den ljufva fröjd Till att lycklig vara. Eller se hur guldets träl Efter skatter trånar! Från sitt bröst han friden stjäl, Fort hans hjessa grånar; Dag från dag, och år från år Han sitt guld föröker; Hvad han vinner, hvad han får, Mera dock han söker. Icke jag mitt läga tjäll Mot palatset byter; Utan guld och anspråk säll Stenig mark jag bryter; Söke andra ära blott, Må de guld hopspara: Vara nöjd med lifvets lott Är att lycklig vara. Den andra signaturen Isidor K. anslår en riskare ton än i allmänhet den förra, och rör ig äfven i afseende på formen mera lätt. Bland de af honom i häftet förekommande diker finna vi en, som vittnar om en ej vanlig Doetisk uppfattning af naturen. Värqvällen. Solen har försvunnit ren Bakom skogens toppar; Fogeln slumrar lätt på gren, Prydd af vårens knoppar; Vindens ande susar Genom luften hän; Lilla källan brusar Mild och klar och ren. Stilla frid och fröjd och hopp Att naturen andas, Drömmer, under nattens lopp, Om den dag, som randas; Uti skog och dalar Skuggors tropp står vakt —Allt till menskan talar Om Allfadrens makt. Vårens förstling, sippans knopp, Nu sin kalk tillslutit, Att den åter veckla opp, När en natt förflutit. Elfvors lätta flockar Börja nu sitt språng Öfver sten och stockar, Under ljudlös sång. Flora, vårens sköna brud, Ljuf och mild som dufvan, Klädd uti sin högtidsskrud, Slumrat har på tufvan; Utaf vestanvinden Vaktas hennes dröm; Lätt han kysser kinden, Suckande och öm. Slumra Flora! slumra sött, Tills af solens strålar, Med en helsning du blir mött, Som med guld dig målar. — Glädje skänk åt jorden, Fyll med fröjd hvart tjäll! Skön är vårn i Norden. ! Ljuflig är dess qväll! I ett annat stycke ger Isidor K. sin friska uppfattning af verlden och dess lotter. Smeden. Sjelf min egen lyckas smed, luft åt