— ä — Hv arje ha nd a. Djerft påstående. I Stockholmstidningarne förekommer tätt och ofta en annons om -kattskinnshandskar, hvilken annons är försedd med en vignett söreställande en å ett hyende hvilande, som det tyckes, med sitt lif särdeles belåten kisse. Härom är nu intet vidare att säga, men under nämnde annons finner man ett observandum, hvilket synes oss nästan djerft. Handskfabrikören yttrar nemligen häruti: Hvarje nandskpar, som icke är försedt med min adress och namnstämpel, är icke kattskinn. Den personliga säkerheten i London är som bekant ej synnerligt stor. Ett ytterligare bidrag till det i oändlighet varierade temat om skälmstyckena i den stora verldsstaden lemnar oss en fransk tidning, och hvaraf synes, att man ej kan vara nog försigtig i Englands hufvudstad. En ung fransman, heter det, har med möda sluppit helskinnad undan, och detta endast tack vare det försvarsvapen han innehade. Han hade fått en präktig newfonlandshund och då han gick ini en bod för att köpa ett halsband att leda honom i, fick han det infallet att äfven skaffa sig en liten mankiller såsom skyddsvapen då han om nätterna genomvandrar en skog i trakten der han bor. Han stoppade sin mankiller i fickan och gick ut på gatan, der han antastades af en person som sade sig vara amerikanare, stadd på resa till Paris, och som bad honom lemna anvisning på något hotell samt att han ville medfölja in på ett värdshus för att nedskrifva adressen. I nedre våningen fanns hvarken bläck eller penna, hvadan de stego upp i dea öfre, der fyra personer sutto kring ett bord, hvilka bjödo fransmannen dricka ett glas öl. Han vägrade; nu proponerades kortspel och ny vägran med fästadt afseende på den klena kassan. hlen ni har ju en ring och ett ur, sade en af spelacne — sätt upp dem. Fransmannen märkte då att han råkat i en röfvarekula, och i stället att sramtaga uret och ringen drager han fram den så lägligt köpta mankillern. De fyra männen reste sig redan med misstänkta miner, och en af dem mumlade hotande att främlingen icke rätt uppskattade de ämabla anbud som gjordes honom, men vid åsynen af mankillern tycktes ingen ha lust att inlåta sig i strid med den beslutsamme fransmannen, och amerikanaren, som stängt dörren skyndade sig att åter göra passagen fri. En ny anekdot om Napoleon I. uBremer Sountagsblatt meddelar följande: För kort tid sedan dog i Hildesheim vid hög ålder köpman L., som konditionerade i Paris viu den tid, då Napoleon I stod på höjden af sin makt och sin ära. Denne L. hade en affär med den store kejsaren, hvilken visar, att Europas besegrare förstod att pruta, men jemväl icke skydde det största offer, om det för honom kom an på att genomdrifva sin vilja eller önskan. Bokhallaren hade en vän bland skrifvarena i ministeren, hvilken han ofta besökte på hans byrå. En dag kommer denne skrifvare in till L. och frågar, sedan han genomläst några papper: Huru mycket är klockan?4 L. skyndar att taga fram sitt ur; då den främmunde får se detta, utbrister ÅAh, hvilket besynnerligt ur, det skulle vara något för kejsaren! Silfveruret, ett gammalt arf inom familjen, var nemligen af mycket antik form och egendomligt arbete; L. hade erhållit det till skänk af sin far med vilkor att icke sälja det. Omkring 14 dagar derester erhöll L. tillsägelse från Tuilerierna att komma dit; han infinner sig, ledes genom några vaktrum och kommer slutligen till ett rum, i hvilket kejsaren befinner sig tillsammans med L:s vän och några andra herrar. Den förre begär af L. uret, hvilket han lemnar till kejsaren, som går bort till ett fönster dermed och noga betraktar det. Efter en stund befaller kejsaren den unge mannen att komma honom närmare. Öppnar ett schatull och frågar, i det han räknar upp 5 napoleondorer, om han till detta pris kan få uret. L. nekar, hvarpå Napoleon fördubblar summan, och då L. fortfarande vägrar, lägger han fram hela den stora penningrullen. Men L. framhärdar i sitt påstående, att han icke kan afyttra uret, emedan falren förbjudit honom att sälja det. Vous tes un bon homme, säger kejsaren leende och upprepar sin fråga, i det han lägger fram fem heta rullar guld. Men L. är orygglig, äfven då kejsaren fördubblar den stora summan. Då kastar Napoleon penningarne med en obeskriflig blick tillbaka i schatullet, skjuter detta fram till den unge mannen och ökar skatten med sitt eget briljanterade guldur, i det han med estertrycklig ton upprepar sin fråga. L. ber om förlåtelse och förklarar, att han tyvärr måste stå fast vid sin vägran. Gå! ropar derefter kejsaren något upprörd och visar befallande på dörren, som L. skyndar igenom, L. har sedan under hela sitt lif ångrat att han ej gick in på den fördelaktiga affären, som kanske inbragt honom ett helt riddaregods. Och hans ånger har varit så mycket större som han på senare tider en gång lemnade uret åt en person, som lurade honom och sålde detsamma för 3 thaler courant. Ett svar från himlen. Vid en af smågatorna i närheten af torget Saint IIOnor i Paris bodde en fattig arbetaretamilj högt upp under takåsen i ett sex våningars hus. Hustrun låg sjuk, då mannen störtade ned från en murareställning vid ett under