en kungörelse pådjudit KonsktIpUIOun eller utskrisning, för den händelse att ej tillräckligt antal frivilliga skulle anmala sig. — Presidenten Lincoln har nu proklamerat den afs! representanthuset och senaten antagna konfiskationsbillen, hvilken väckt ej ringa löje och ogillande i Europa. Han påbjuder i densamma, att all den egendom som tillhör anhängarna af Sydstaterna,skall konfiskeras, försäljas och de influtna medlen användas till krigets fortsättande. Harigenom förflyttar den amerikanska republikens president krigsseden många steg tillbaka 1 råhet; ty han proklamerar onekligen häri plundringens rätt, hvilken för längesedan utstrukits ur krigets lagbok. Visserligen skall Lincoln påstå, att han ej för krig mot Sydstaterna, utan blott vill undertrycka ett rebelliskt parti; men detta partis territoria och egendom äro onekligen tör stora att af Europas makter böra tillätas konfiskeras. — Hr Lincoln påbjuder vidare, att negrer kunna få anställning vid nordarmåen, Det är nöden, som dikterat detta lagbud, hvars verkan för öfrigt mycket minskas derigenom, utt Lincoln ej vägar sig ull att eller ej vill påbjuda alla slafvars emancipation. Senare Post. Vi ha ofvan nämnt att Italiens konung Victor Emanuel sjelf tradt inom skrankorna mot den hotade garibaldiska rörelsen. Den protest han uttaladt emot denna, innehålles uti följande proklamation at H. M:t: Det ror mig smärtsamt att se, att, i det ögonblick Europa hyllar nauonens klokhet, unga män, som hängitva sig åt illusioner, utan att tänka på sin pligt och den tacksamhet, vi äro skyldiga vär baste allierade, gora namnet Kom, som är vårt gemensamma mål, ull krigssignal. Då tiden är inne för verkställandet at detta foretag, skall konungen låta uppropet utgå. Hvarje annat upprop är en uppmaunug till uppror och borgerligt krig. Ansvaret for lagens strängaste skipande wräffar dem, som ej vilja lyssna ull mitt ord. Jag skall veta ati bevara kronans och parlamentets värdighet, för att ega rättighet till att fordra af Europa full rätt för Italien. — På en i deputerade kammaren i Turin gjord förfrågan med anledning at denna konungens proklamauon, genmälte konseljpresidenten lvatazzi, att den föranledis af de pågående varfningarne af trivilga och af ingångna rykten om att dessa skulle hemligt gynnas af regeringen. Regeringens tvetydiga ställning, dess halft vacklande och försonande hållning måste upphöra, sade han och tillade den förhoppningen, att Garibaldi skulle, sedan han fått del af konungens fasta beslut, lyssna till hans stamma, och undvika det borgerliga kriget. — Denna ministerns förklaring emottogs med bifall, hvarefter kammaren slöt sig will den och öfgick till dagordningen. Emellertid svätvar man i fullkomlig ovisshet om Garibaldis närmaste planer. Ati hans mål är Rom, har han sjelf med vanlig öppenhet högt törklarat; han har äfven sagt, aut han skulle gå dit, och han har lofvat neapolitanarne, att snart infinna sig hos dem, hvadan man kan sluta till att han vill genom Neapel begifva sig landvägen mot Rom, så att de franska och italienska krigsskepp, som kryssa nästan öfverallt i de hotade farvattnen, sannolikt mest afse att hindra tilllorsel af frivilliga och krigsförnödenheter till Garibaldi. Lyckas denne att komma med sina frivilliga ofver Messinasundet och landstiga på fastlandet, ser det verkligen morkt ut sör regeringen att kunna hejda hans tåg; ty de italienska trupperna kunna svårligen väntas strida mot den at hvarje sann italienare atgudade Garibaldi, äfven om Victor Emanuel skulle dertill besalla dem. Garibaldi är hänforelsens och idbens man, han är stor, ty hans arbete är en sträfvan för ett högt mål och ej en blott handling af lumpen, inskränkt egoism. Vi upprepa derfore vårt förut fällda yttrande, att vill italienska regeringen verkligen undertrycka den garibaldiska rörelsen, så måste hon kunna erbjuda folket en snar, direkt och synlig vinst, ty kring det garibaldiska namnet hvältver sig en gloria, som endast kan minskas genom en stor handling, som med sitt ljus bländar tolkets ögon. De närmaste dagarnes politiska underrättelser måste på grund at allt detta afvaktas med spändt intresse. Medan nya storartade scener i den italienska nationalfrihetens drama sålunda med hvarje stund börja allt tydligare upprulla sig för de under spänd oro väntade åskådarne i Europa, spelas i bakgrunden en löjlig, ironisk farce öfver allt detta, liksom i Shakspeares bekanta stycke Midsommarnattsdrömmen handtverkarne i bakgrunden ironisera det högre dramat, medan detta slår ut sina herrligaste knoppar i Oberons och Titanias kärleksäfventyr. Den offieiela nåfliga tidningen Giornale