modligen väntade att barnet skulle kasta till honom. Hvad den äldre systern gjorde hade ej presten tid att observera, ty hunden skällde så snart han märkte den fremmande, och Nanina skyndade till dörren, för att se hvem det var. Allt hvad han märkte var att hon blef alltför förvirrad vid hans åsyn, för att kunna säga ett enda ord. La Biondella var den första som talade. — Tack, Fader Rocco, sade barnet och hoppade med brödet i ena handen och drufvorna i den andra från stolen, tack för det ni gaf mig så mycket pengar för mina bordmattor. De äro der i hörnet, hopbundna i en liten paket. Nanina sade att hon skämdes för att ni skulle bära hem dem, och jag sade att jag visste hvar ni bodde och skulle be er låta mig bära dem. — Tror du, att du kan bära dem hela vägen mitt barn ? frågade presten. — Se sjelf, fader Rocco, om jag kan bära dem! utropade La Biondella i det hon stoppade brödet i ena fickan på sitt lilla förkläde, tog stjelken till drufklasen emellan tänderna och på ett ögonblick lyftade paketen på hufvudet. — St jag är stark nog att bära en dubbelt så stol börda, sade barnet med en triumferande blick mot prestens ansigte. — Kan du lita på, att hon förmår bärs hem paketen? frågade fader Rocco vändande sig