val som exekutör som 1 egenskap at tonsättare egde den aflidne ett välförtjent anseende och hvad produktivitet beträffar, torde han måhända intaga rummet näst efter Czerny och Hänten. Strandning. Engelska barkskeppet Warbler, fördt af kapten Legard, på resa från Liverpool till Kronstadt med last af salt, strandade natten till i onsdags, under hårdt väder, på Nidingarne. Redan onsdagsmorgonen besöktes skeppet al ett fartyg, tillhörande ett bergarebolag härstädes, men det gaf sig redan då tydligt tillkänna, att fartyget var tillspillo gitvet, då det under fortfarande hög sjö alltmera fylldes af vatten genom i botten uppkommen läcka. Man började derföre berga riggen. Senare på dagen ankom bogserångaren Göteborg till assistans, men kunde intet uträtta för fartygets bergande, alldenstund detsamma stod alldeles fast på en undervattensklippa. Äfven om det kunnat lossas, skulle det dock ej kunnat inbogseras tilltölje at den ansenliga läckan under saltlasten. Deremot bergades besättningen af nämnde bogserångare och fördes hit till staden, der logis anskaffades for densamma. Embetsmän och statskyrka. Den norska tidningen Morgenbladev iunehåller en längre artikel angående det okloka af staten att ovilkorligen fordra af sina embetsmän, att de skola tillhöra statskyrkan eller, såsom det i Norge (liksom här i Sverige) beter, bekanna sigjull den rena evangeliskt-lutherska läran, och söker visa, huru staten härigenom kan gå miste om äfven de mest framstående förmågor i ett fack, hvilka, om de ulltölje at sin trosbekännelse ej varit utestängda från handhafvande af det allmännas angelägenheter, kunna vara af stort gagn för staten. Morgenbladets artikel, som innehåller mänga sunda reflektioner, till hvilka vi sannolikt få tillfälle avt återkomma afslutas sålunda: Man behöfver icke känna den menskliga naturen mycket djupt för att inse, hvarthän en sådan rigorism leder, som den att fordra statskyrklig ortodoxi hos statens embetsmän. Den för till hyckleri, till en lögnaktig skentro eller till indifferentism. Den, som är eller tänker blifva embetsman, måste söka att från sig afvärja all religiös granskning; ty med fara för embetets förlust får han ej erkänna för sanning annat än det, hvari han tillfälligtvis blifvit en gång uppfödd och inlärd. Trostvånget upplöser sig i ett tvång att icke tro eller att tro så lätt och löst som möjligt. År skenet icke tillräckligt och allt, då mäste man medgifva, att sådant är sämre både för stat och kyrka, än om det finnes en och annan, som öppet utträdt ur statskyrkan och hyllar en afvikande lära. Man har ej något godt exempel att uppvisa från indifferentismen och kyrkan kan minst af allt hos den sökajnågot stöd. Frågan om trosfrihet för embetsmän (såväl som för andra) är väsendtligen en principfråga; men den har dock redan visat sig icke vara utan praktisk betydelse; vi ha, hvad grundlagen bestämmer som vilkor för ett grundlagsbuds förändring, erfarenheten för oss. Vi vilja nämna det mest framstående exemplet. En postmästare måste gå från sin befattning, derföre att hans samvete icke tillät honom längre qvarstå i statskyrkan och dref honom att sluta sig till den Lannerska friförsamlingen. Det fanns ingen, som trodde att detta steg skulle ha något inflytande på hans förvaltning af det embete som blifvit honom anförtrodt; tvartom, hvad man än måtte säga om hans trosforändring, måste man medgitva, att den gat ökad garanti åt hans redlighet och samvetsgrannhet, de tvenne vigtigaste egenskaperna hos en posttjensteman: han var en aktad och väl ansedd man, mot hvilken man i embetsutöfningen ej haft något att anmärka. Men han hade en religiös oöfvertygelse, som icke i alla stycken öfverensstämde med den angsburgiska bekännelson, och han var nog modig och ärlig att icke förneka eller dölja denna öfvertygelse. Han måste bort, och hvilken annan som helst, om hvilken det ej kunde sägas, att han utträdt ur statskyrkan, likgiltigt om han trodde på dess dogmer eller öfverhufvud trodde på någonting, ansågs mera lämplig att handhafva embetet. Detta enda exempel illustrerar hela systemet och visar dess orättvisa och dess — absurditet. Riksdagsmannaval. Kristinehamn har förenat sig med Strengnäs om häradshöfdingen Carlen. — För Örebro handl. L. Wistelius. —