trosvärmen uppehåller den, — att så tala det visar en missaktning för sjelfva den ka tolska religionens innersta väsende, en oför måga att uppfatta det sanna troslifvet, et blindt fasthängande vid ett yttre klerikal prål, som vittnar om kyrkoprelareuas svaghet Senare Post. Österrike har tillbjudit Preussen att in träda i den tyska tullföreningen. Dess afsig härmed är att beröfva Preussen den uteslu tande ledningen i föreningen och i allmänhe detta vigtiga band mellan hela Tyskland utom Österrike, dess betydelse. Detta banc är nu ytterligare stärkt genom den frihan delsriktuing, tullföreningen inslagit genon Preussens handelsfördrag med Frankrike. De kan dersöre icke förundra någon, att Preusser afslagit Österrikes anbud och såsom förevän ning härför anfört följande tvenne hufvudskäl att det österrikiska förslaget svårligen låter förena sig med handelsfördraget med Frauk rike, hvars bestämmelser Preussen tänker samvetsgrannt hålla, och att Wienerkabinettet bestämt året 1877 för inträde i den nya för eningen, under det nuvarande tullförening ut går d. 31 dec. 1865, utöfver hvilket år Preus sen icke skall tillåta dess nuvarande tulltarif bestå. Iläraf blir det klart, hvarföre Preussen i handelsfördragit förbundit sig till at låta fullständig tullnedsättning inträda med äl 1866, och huru det kunnat förklara, att de! från 1866 skall låta handelsfördraget tråda i kraft ensamt för sin del, äfven om de andra tullföreningsstaterna icke vilja tillträda det. Preussiska utrikesministern Bernstonff förklarar i sitt svar till Wien uttryckligen, att Preussen vid handelsfördragets atslutande icke så mycket haft för ögonen alt taga ett steg i den yttre politiken, som att genomföra en inre reform till gagn för industrien och handeln i de stater, som bilda tullföreningen. I Österrike tyckes Rysslands och Preussens erkännande af konungariket Italien skola framkalla en ny reaktion. I kabinettet hafva Schmerling och Plener blifvit ötverröstade a! de öfriga ministrarne, som satte sig emot, att man skulle fortsätta de inre reformernas politik, som hittills endast burit halfva och ringa frukter. Förste ministern, erkehertig Rainer, och krigsministern äro ledarne för det reaktionära partiet i statsrådet, och söndringen skall vara så stark, att valet mellan de båda grupperna i ministören måste föreläggas kejsaren, så snart han kommer hem från Venetien. Erkehertig Karl Ludvig (född 1833, enkling sedan 1858) har i Zurich förlofvat sig med prinsessan Marie Annunziata af Båda Sicilierna (född 1843). Från Italien skrifves, att konung Victor Emanuel återigen på det bevekligaste sätt sökt leda Garibaldi från den farliga bana, på hvilken ban tyckes vara färdig att inträda. — Åtskilhga italienska fartyg kryssa utanför Genua, for att hindra de frivilliga från att inskeppå sig. Det yresterliga hatet är sig lika öfverallt och uppträder i ständigt samma frenetiska. form, der det gäller avt angripa mindre ortodoxa personer. En korrespondent från om berattar å denna presterliga barbarism detta exempel: Jag har nyss i Albanobergen varit vittne till en betecknande händelse. Efter några timmars sjukdom afled Ariccias vackraste flicka, 15 år gammal, en bagares dotter. Brodren hade varit hos Garibaldi i Piemont, men sedan kommit tillbaka, och alla tamiljens medlemmar bekänua sig mer eller mindre till rörelsepartiet. Den ötver dotterns förlust djupt bekymrade modren ville icke låta begrafva henne på den allmänna kyrkogården, utan i dömen, ty begrafning i kyrkan förnekas gemenligen ingen, såtramt den derför bestämda penningesumman utbetalas ull kapitlet. Men denna gång uppträdde presten i Ariccia med all skärpa mot modrens önskan: emedan familjen hyllar revolutionen, kan hon icke finna lugn på en vigd plats vid sidan af andra som iusomnat i fred med kyrkan; och först efter långa böner kunde han förmås, att i ett aflägset hörn af kyrkogården begrafva den oskyldiga hädangångna. 1 Frankrikes ofliciela kretsar tyckes man lägga stor vigt på den omständigheten, att kejsaren i år vill tillbringa Napoleonsdagen d. 15 angusti i Paris, och man väntar ett officielt uttalande af politisk vigt. Gissningarne vända sig hufvudsakligen kring romerska frågan. Lavalettees berättelser ofver romerska kurians hållning skola ha mycket nedstämt Napoleon, och äfven de efterhand allt fullständigare underrättelserna om franska biskoparnes