F! ÖÅA (111 YR JUN ( d-11— derna. Enligt sina vana, har nu sranske kejsaren känt sig vara tvungen att åter gifva något vika för den starka tryckningen, under det han dock på samma gång ville kringgå uppfyllandet at sjelfva hutvudsaken. Han beslöt derfore, att Frans II skulle aflägsnas från Rom, men ansåg det nödvändigt, alt, innan detta vigtiga,steg utfördes, erhålla godkännande af legitimitetens och Cudsnädlighetens trogne riddare Ryssland och Preussen, derigenom att dessa båda erkände konungariket Italien i dess nuvarande form och under dess nuvarande konung, Victor Emanuel. Han lyckades utverka bifallet, och ingen af legitimitetens trognaste vapendragare skall nu kunna göra någon anmärkning mot att en konung, som endast af tjocka slägten ännu anses som konung, utvisas från en plats, der han gör ondt och der hans handlingar numera af de legitima sjelfva anses som usurpatoriska och storande den bestående ordningen. Vi kunna af dessa anledningar måhända sluta till att Frans II snart skat) lemna Kyrkostaten (att sluta dertill med säkerket, vore en omöjlighet, om vi betänka alla den napoleonska politikens krånglerier), och ett ytterligare stöd härför finna vi deri, att spanska regeringen hädanefter ej skall mera ha någon särskild gesandt hos Frans IL Men äfven om detta aflägsnande skulle bli en fait accompli, skulle italienska nationen ej kunna dermed låta sig nöja. Så länge Rom förblifver i den påfliga kamarillans bänder och sålänge denne går samma ärender som bourbonen, skall lugnet ej vara säkert i syditalien. Rom i andra händer än den italienska regeringens skall förbli ett intrignäste, dit alla med den i Italien förefinnande ordningen misslynta skola samlas, för att derifrån kunna gifva verkställighet åt sina usurperande planer. Vi hafva ett ganska färskt exempel derpå. För ej längesedan lät den napoleonska dockan Murat utsprida i Syditalien ett manifest eller brof, hvari han säger till neapolitanarne, att han är beredd till att hjelpa dem fördrifva främlingarne, h. e. norditalienarne som befinna sig der. Sedan Frans II lemnat Rom, kan det väl hända, att under franska vapnens egid en muratistisk härd upprättas i Rom med samma ändamäl som den förutvarande bourbonska för hvilken skyddandet af påfvens verldsliga makt utgör en välkommen mask. Det är detta italienarne veta och frukta; och det är derföre deras missnöje öfver de hinder man reser för dem nu börjar visa sig i en bestämdare, konkretare form. Man skall, enligt all möjlig sannolikhet, numera ej låta sig nöja med Napoleons halfmesyrer; han måste taga steget ut, om ej för honom både brydsamma och kränkande förvecklingar skola uppstå, såsom t. ex. att hans trupper skulle nödgas beskjuta italienarne, derföre att dessa ville gifva stadga åt det konungarike Frankrike sjell erkänt såsom sådant. Från Frankrike skrifves den 25, att flottrustningarne derstädes antaga en alltmera storartad karakter; sedan Krimkriget, heter det, har icke någon sådan rörelse visat sig i örlogshamnarne. Utom talrika skepp och kanonbåtar, hvilka skola tillhöra den mexicanska flottan, afgå nu äfven fartyg med förstärkningar till Kina. Räknar man härtill de fartyg som redan befinna sig i Kina, Cochinchina och andra stationer, så skall den franska marinen å franska kusterna om två månader sannolikt vara betydligt reducerad. Denna omständighet är i hvarje fall egnad, att åter hänskjuta till en aflägsen framtid de sarhägor, som på senaste tiden visat sig för allvarsammare förvecklingar i den orientaliska frågan. Erkebiskopen af Paris, kardinal Morlot, har nu efter sin återkomst från Rom i likhet med flera af sina ståndsbröder utfärdat ett cirkulär till presterskapet i sitt stift, hvaruti det bland annat heter: Frankrike, städse värdigt sin sköna titel af Kyrkans äldsta dotter, var i Rom representeradt genom den imposantaste samling al dess biskopar, prester samt fromma kristna af alla klasser... Pre ster och rättrogna, låtom oss icke söndra oss från biskoparne, hvilka i församlingen d. 9 juni i hela kyrkans namn uttalade sin sympati för den heliga stolen. Vi vilja i alla tider förblifva förenade med St. Petri stol och tillgifna dens person, som för oss är den sanna lärans herre, enhetens centrum, det oförgängliga ljuset, hvilket förebereder den gudomliga visheten, för att upplysa folken, den fasta klippan, Kyrkans grundsten, mot hvilken Helvetets portar ingenting förmå. — Påfren torde här kunna upprepa den gamla sentensen: Gud bevare oss från våra vänner! ty att våra dagar komma fram med sådana afgudiska tankar, som endast vid det yttre fäster någon vigt, som kallar påfvestolen kyrkans