— ——ä——l — — — är ett barn, vill Gud att hon skall var oskyldig. Parisergaminen, det är jättinnans dverg Vi skola icke öfverdrifva, denne ränn stenens cherub har ibland en skjorta, met då har han också endast en; han har iblane skor, men då ha de inga sulor; han ha ibland ett hem, och han älskar det, ty har finner der sin mor; men han föredrager ga tan, derföre att han der finner friheten Han har sina egna lekar, sina egna malicer i hvilka hatet till borgarne utgör grunden han har sina likrelser; sina egna yrken, at springa efter hyrvagnar, slå ned vagnstegen platt lägga ett slags bro från ena sidan a -gatan till den andra, då det regnar hättigt hvilket han kallar: att göra ,des ponts de: arts, att utropa de tal som myndigheternhållit för franska folkets bästa; han har sit eget mynt, hvilket består af alla de smi stycken af polerad koppar, som man kan fin. na på en allmän gata. Detta besynnerliga mynt, som bär namnet ,,loques (bitar), hai en stående och mycket väl reglerad kurs inom denna lilla tattarkoloni af barn. i I afseende på ord är denna pojke lik Valleyrand. Han är icke mindre cynisk, men ban är mera hederlig. Han är begåfvad med man vet icke hvilken hastig munterhet; han föorbluflar bodbetjenten med sitt tokiga skratt. Hans skala löper lätt från den högre komedien till farcen. En likprocession passerar förbi. Bland dem, som åtfölja den döde, finnes det en läkare. — Ah! ropar en gamin, när började läkarne föra bort sitt verk? Om aftonen, tack vare några sous som han alltid finner utvägar att skaffa sig, går vår homuncio in på teatern. Med samma han otverstiger denna magiska tröskel, förändras han; han var gamin, han blir titi. Teatrarne äro ett slags uppoch nedvända skepp, som hafva kölen i vädret. Det är i denna köl, som titin skaffar sig plats. Titin är för gaminen, hvad nattsjärilen är för larven; samma varelse försedd med vingar och sväfvande i rymden. Det är tillräckligt att han befinner sig der med sin strålande lycka, sin mäktiga entusiasm och glädje, med sina handklappningar, hvilka likna vingslag, för att detta tränga, stinkande, mörka, smutsiga, osunda, fula, assky värda ställe kan benämnas Paradiset. Gif en varelse det onyttiga och fråntag henne det nödvändiga, så har ni gaminen. Gammen saknar icke inre litterär åskådning. Hans smak, vi säga det med ett lämpligt mått af beklagande, skulle ej vara den klassiska. Han är till ein natur föga akademisk. Sålunda var, för att gifva ett exempel, mamsell Mars popularitet inom denna lilla publik af oroliga pojkar kryddad med ironi. Gaminen kallade henne mlle Muche. Denna varelse, så stojande, skämtande, bullrande och stridslysten, bär sina slarfvor som en filosof, fiskar i rännstenarne, jagar i kloakerna, drager glädtigheten ur smutsen, skrattar och hånar, hvisslar och sjunger, klappar bifall och gör fula grimacer, finner utan att söka, vet hvad han icke vet, är återhållsam ända till fint tjufveri, är galen ända till klokhet, är lyriker ända till oanständighet, kryper upp på olympen, vältrar sig i smutshögen och går derifrån betäckt med stjernor. Parisersamiwen, det är Rabelais petit. Han är ej nöjd med sin byxor, om der icke finnes någon urficka. Han förvånas föga, förskräcks ännu mindre, sjunger försmädliga visor öfver de vidskepliga, förlöjligar öfverdrifterna, beljuger hemligheterna, räcker ut tungan åt de kommande, fråntager styltorna sin poesi, inför karikatyren i de episka förstoringsverken. AA — 2 . J J