Parisergamiren, skildrad at Victor Hugo. (Ur ,les Miserables) Paris har ett barn och skogen har el fogel; fogeln kallas sparf; barnet kalla gamin. Sammanpara dessa tvenne ider son innebålla, den ena hela vulkanen, den andr: hela morgonrodnaden, låt dessa båda gnistor Paris, barndomen, beröra hvarandra; en li ten varelsen skall då springa fram. Homuncio, skulle Plautus säga. Denna hilla varelse är glädtig. Han äter icke hvar dag och han gär på spektaklet, om honom synes för godt, hvarje atton. Han har ej någon skjorta på kroppen, inga skor på sotterna, intet tak öfver hutvudet; han är lik de toglar under himlen, som ej halva något af allt detta. Han är från sju till tretton år gammal, lefver af listiga knep, gär och slår dank på gatan, bor i sria luften, bär sin fars gamla byxor, hvilka räcka nedantör hälarne på honom, en gammal hatt, som tillhört någon annan far och faller ned ötver öronen, blott en hängsla, bestående af en gul klädeslist; han springer omkring, lurar, tager allmosor, förstör sin tid, reasar pipor, svär som en fördömd, besöker flitigt krogen, är bekant med tjufvarne, säger du ull flickorna, talar tjufspråket, sjunger obscena visor, och har ej något dåligt hjerta. Ty det finnes i själen en perla, oskulden; och perlorna upplösas icke i smutsen. Sålänge monniskan AAAÄ Ä——