— Min lilla pulla, hvad fattas dig i dag att du moraliserar? Har du ej besparat mig besväret att under de sista sex månaderna vidröra min vexelbok och är icke din signatur så lik min egen att till och med Morrison i banken icke skulle kunna skilja dem åt? — Men Thomas, jag önskade att ni för ingen del i verlden bad mig göra det, ty jag vet att det icke år rätt handladt. Tag nu pennan och teckna sjelf. Den talande, en ung, vacker flicka, som tycktes på sin höjd ha sett sina tjugo somrar, sköt vexelboken, i hvilken hon bade ifyllt en sida, tvärt öfver det nätta bordet vid hvilket hon satt samt räckte den penna hon begagnat åt sin kamrat och bad honom med ömma ögon och ett sorgset småleende på de blomstande läpparne att han skulle uppfylla hennes begäran. — Prat, dit lilla fjolla; teckna under och lägg sedan bort den. Pläga mig icke med dina dumma farhågor, svarade den person som blifvit kallad Thomas. Det var en reslig välväxt man, hvars ansigtsdrag voro hvad verlden i allmänhat kallar vackra. Då han tände sin sjöskumspipa och lutade sig tillbaka i sin ländstol samt med vårdslöst behag utblåste röken och betraktade dess nattblåa ringar utvisade han en bild af manlig skönhet. Mr Thomas Meredith var landtbrukare och