Article Image
som ett medel att tvinga Europa gripa in 1 de amerikanska angelagenheterna, till törmån tör nordstaterna, bar man betydligt missräknat sig — och vi befara tvärtom, att just motsatsen skulle bli följden. I ÅTimes läsa vi en artikel om den sista märkliga krigshändelsen utantör Richmond, i hvilken nordgeneralen MoClellan måste drada sig tillbaka — vi låna ur denna, såvidt de otydliga telegrammerna tillåta, ganska orienterande artikel följande: De estrategiska skäl, som förmått nord: generalen MoOlellan att retirera, efter ett antall af fienden, från en position, som han intagit for att anfalla dennes hufvudstad, äro rentaf obegripliga. Det är fullkomligt tydligt, att en retrograd rörelse af en, belägrande arme betecknar en ohållbar position, en bekännelse af svaghet, en säkerhetsåtgärd. Om vi för ett ögonblick låta Themsen föreställa Jamesfloden (vid hvilken Sydstaternas hufvudstad Richmond ligger), och derefter foreställa oss en djup och trög ström, som flyter omkring staden från nordost, så att deu faller i Themsen under Plaistow marshes, så kunna vi få en id om Chickahominys förbindelse med Jamesfloden och kKichmoud. Öster om Chickahominy tänka vi oss en flod, kommande trån nordvest, på ett afstånd af 12 mil från den, som kallas Pamunkey, och hvilken faller ut i hafvet österut någonstädes i Essex. Nordgeneralen har ryckt fram mellan Jamesfloden och den senare floden, samt står plötsligt med Chickahominy i fronten. Han kastar en del af sin armå öfver floden och sedan han så ställt sin venstra flygel, börjar han gå omkring floden och utsträcka sin hogra flygel längs högra stranden af Pamunkey, så att den kommer norr om Richmond. Han har ej väl gjort detta, förrän fienden angriper venstra slygeln, som gått öfver Chickahominy-floden, åsamkar den en stor förlust, tager kanoner och sångar, och retirerar ej förr än MClellan skickar en stor förstärkniogskår öfver floden. En liten af sydtrupperna gjord kavalleri-razzia mot MeClellans högra flygel, går omkring denna, förstör hans kommissariatfartyg på Pamunkeyfloden, ilar i en halfcirkel omkring hela MClellans arme går nedanför hans veastra flygel öfver Chickahominysloden och återvänder till den Åbelagrade stadenv. Armeens kommunikationer hatva säledes i denna ställning hutvudsakligen varit beroende af floderna och hatvet, och under det generalen beredt sig till ett antall på fienden, hatva de kårer, på hvilka han livat för någon demonstration å hans yttersta hogia flygel, plotsligen ansallils af sydtrupperna under general Jackson och jagats otver Potomac. En oflensiv rörelse i förening med nordgeneralen Fremont tvingar Jackson att draga sig tillbaka till Shenandoah-dalen, men plötsligt vänder han sig åt öster, går öfver bergen och marscherar rakt fram med sin lilla segrande arme, som betydligt förstärkts, sannolikt med general Beauregards trupper från vestern, och förenar sig med sydarmeen vid Richmond. Denne raske anförares och hans foiks ankomst tyckes gilva sydgeneralerna nya krafter. Den 26 juni angripa de nordtruppernas högra flygel mellan Chickahominy och Pamunkey. Stor förvirring uppstår. Det heter: nordtrupperna retirerade, på general MOlellans befallning, flera mil, häftigt torföljda af sydtrupperna. Tvenne dagars väldsam strid förde till hela nordarmåens ätertäg öfver Chickahominy, så att den nu ligger samlad mellan denna flod till höger och Jamesfloden till venster om sig. — Emellertid har nordtruppernas återtåg lemnat hela landet mellan Chickahominy och Pamunkey oppet sor sydtrupperna. West Point och White House ha sallit i dessas händer och de beherrska åter Yorkflodens mynning. Så långt Times på klara sacta; det öfriga hvilar på hypoteser, hvilka synas vara temligen förvirrade, tilltölje af de ing ngna telegrammernas otydlighet. Till franska tidningen Patrie skrifves från New-York, att det är sydgeneralen Beauregards plan att krossa MeClellan (hvartill början tyckes vara den ofvan redogjorda), derefter gå öfver Potomac och genom Maryland tränga in på Nordstaternas område samt dit förflytta krigsskådeplatsen. — Schemat är djerft och synes något otroligt, ty det är ej antagligt att nordarmen kan vara så sorsvagad; men såsom säkert framgår; att Nordens stjernor, som för ej så längesedan tindrade med hoppets fulla glans, nu åter gått i moln. Då italienske ministerpresidenten Ratazz i deputerade kammaren meddelade Rysslands erkännande af konungariket Italien, tillade han, under lifligt bifall, att Italieneskall, då det tager plats bland Europas stormakter, blifva ett redskap för friheten och civilisationen. — På samma gång tillkännagaf han äfven pringessan Pias förlofning med kannuncaen af Par.

16 juli 1862, sida 3

Thumbnail