Göteborg d. 14 Juli 1862. Folkskolelärarnes sexa på Lorentsberg i fredags var besökt utaf största delen af de skollärare och gynnare at tolkskolan, som under mötet deltagit i diskussionens gång. Sedan måltiden slutats, framställdes bälarne och börjades talen. v. Ordföranden under mötet, kantor Rosenberg, föreslog först i ett varmt tal skålen for H. M:t konungen. Tal. visade deri, huru illa det under många sekler varit bestäldt med folkundervisningen i vårt land. Visserligen hade en Gustaf Vasa, Gustaf II Adolf och Carl XI lagt sig vinn om bildningcas spridande bland allmogen, och isynnerhet den siste; men det oaktadt var ännu för kort tid sedan en stor, kanske den största delen af landets allmoge ur stånd att läsa blott innantill. Det är egentligen först från sista åren af Carl XIV Johans regering, som folkundervisningen kan datera sig, neml. efter 1842 års folkskolestadga, den skönaste perlan i svenska folkbildningens historia. Vår alltid saknade hädangängne konung Oscar ådagalade under hela sin lefnad, att han allvarligt sträfvade efter att kunna göra till en iefvande sanning, hvad hans ädle fader påbörjat. Den öppenhet och det oförsvällda trihetssinne, vår nuvarande konung Carl XV under sina ännu så regeringsär ådagalaggt, berättiga en hvar till den förhoppningen att han skall med största värme och otortrutenhet omfatta allmänbildningens stora sak, för att derigenom föra sin nation långt fram på ervilisationens bana, liksom många af hans toregångare fört oss fram på den krigiska ärans stråt. Ett allmänt bifall ljöd, då talaren slutat, hvarefter en ganska talrik sångarkör uppstämde folksången. Magister Meijerberg beträdde nu den med blommor och grönt sirade talarstolen och föreslog en skål för den svenska läraren, hvars vilkor han hoppades snart få se forbättrade, på samma gång han ansåg sig viss det om att hittills visade nitet hos landets folkskolelärareklass aldrig skall minskas. Mag. Hedlund fick deretter ordet och framställde den frågan till de närvarande, om det väl fanns någon skollärare, åtminstone bland de ogifta, som ej med sympati omfattade tanken på skollärarinnor (protest från de gilta, som ville vara med derom). Tal. uttalade i hjertliga och lifliga ord den djupa aktning han hyste för qvinnan, såsom barnets första underviserska, och den djupa öfvertygelse han egde om att ingen kunde till detta kall vara lämpligare än hon. IIan visste ingenting som i de officiela Postoch Inrikes Tidningar mera fängslade hans uppmärksamhet och syntes honom mera intressant, än då han der fick se, huru K. Mt. gitvit en gratifikation af 10 å 20 rdr b:co åt den eller den åldriga skollärarinnan, som i 40 å 50 år varit en vägen arbeterska i sitt mödosamma kall. — Tal. sammanfattade sina yttranden i en eldig skål för qvinnan — skollärarinnan, och inbegrep i denna skål trenne lärarinnor, som för tillfället befunno sig bland de församlade. Lektor Blomstrand föreslog skålen för Danmark och Norge, en skål som han ej skulle för något pris velat afstå ifrån att uttala, ty hau var en så gammal skandinav. Tal. yttrade vidare sin önskan, att folkskolelärarne i de båda brodrarikena måtte arbeta för Nordens enhet med samma ifver som så många af deras framstående män, enkannerligen lärarne vid högskolan; ty den egentliga skandinavismen är dock den, som slagit hjertrot hos folken, som är folkets käraste önskan. Och lärarne skulle ej ha så svårt derför, de hade ju så mycket som un derlättade dem deri, bl. a. det gemensamma språket, ty det är gemensamt och vi förstå hvarandra lika väl, som t. ex. tvenne syskon,