samt intog sin förra plats och frågade med deltagande röst hvad han vidare önskade. — Kom närmare, bäste herre, när... närmare, tätt intill — sätt ert öra hit — lyssna, hviskade patienten svagt och darrande och gaf med den tunna handen läkaren ett tecken att komma närmare. Han lade sin ena hand på läkarens skuldra och den andra på hans arm för att kunua böja sig ned intill honom och tillade: stanna ett ögonblick och se på slutet — jag är döende — hänger mellan lif och död ! Märk! Det är slutet på allt! Lifvets sistå akt är på naturens skädebana dödsbädden. Och jag — den döende hjelten i mitt korta drama — jag uttalar min egen dödsepilog. Ni, den fåtaliga publiken vid min slutrecett, ni får höra skådespelarens sista moral. Sufflörens klocka ljuder och verldsridåen faller sakta ned — den sjunker gradvis, liksom täckelset för min jordiska syn tungt och mörkt nedsjunker — dercfter lade han sin hand på läkarens arm för att anhålla om hans yttersta uppmärksamhet och mumlade manuskriptet! Efter en stunds paus öfverfor ett svagt förtröstansfullt småleende hans ihåliga drag och gaf dem ett glädjestrålande utseende och han slutade med Det finnes en verld efter denna, Denna sista korta mening uttalade ban med vida större styrka än de föregående, så att Keightly satt en kort stund i afvaktan att han