bör upphöra, att inga klass-eller ståndsval må finnas, utan allmänna val, dock, såsom annorstädes, med en viss census för valrätt eller valbarhet. Han sade sig vara vän af en representation, som sönderfaller i tvenne kamrar. Danmarks och Norges mönster kunna accepteras, med de afvikelser som för oss egendomliga förhållanden fordra; men synnerligt älskade han Norges konstitutionelt-suspensiva veto samt dess kammarfördelning. Kortligen, han önskade af allt hjerta en nationalrepresentation, som vore ett verkligt uttryck för folkets förnuftiga, fria vilja. Bland de hvilande grundlagsförslagen finnas isynnerhet tvenne, som äro af obestridlig vigt, neml. de om årliga riksdagar och nya elementers upptagande i stånden; men tal. ansåg, att man dock icke bör på dessa skjuta bort sitt krut, då det gäller att spränga hela fyrdelningen. Från norska konstitutionen till norska frågan är steget lätt, men tal. ansåg, att så mycket blifvit ordadt härom, att han ej ville derpå inlåta sig: förklarade sig dock vara till själ och hjerta svensk, och hans uppfattning af denna fråga skall äfven vara det. Talaren vände sig derefter till statshusbållningen. Liksom i det enskilda lifvet hushållning är af vigt, så är den det äfveni det stora allmänna. Man måste vara sparsam med medlen och väl se till deras ändamål. En förderflig statslyx hatade han, ty den är en kräfta för alla nationer. Den kan visserligen ej genast skäras bort, utan endast så sniåningom botas — och detta sker bäst genom upplysningen. Från denna låg det närmast att yttra sig om skolfrågan, der han ansåg anslagen ej kunna bli för stora. Att visa njugghet deri vore att sila mygg och svälja kameler. Folket måste väckas upp ur sin dvala, och detta kan endast ske genom allmänbildningen, ty okunnighet är brottets moder. Vi hade nyligen sett ett litet land, som satt sig emot en stor förtryckare, vi hade äfven sett ett annat litet land med sin natio nalbeväpning möta tvenne starka makter och lyckas motstå dessa. Vid en sådan syn måste man lyckönska Sverige, som tagit ett så lofvande steg på nationalbeväpningens bana. Sjelf skarpskytt, ville talaren, att nationalförsvaret, denna ännu späda planta, må väl vårdas, ty då behöfva vi ej frukta ovädret österifrån. Jernvägsfrågan utgör ett af hufvudstyckena i vår politiska katekes. För sin del ansåg tal. jernvägarne för de största häfstängerna i ekonomiskt och socialt hänseende; mera penningar måste anslås för stambanornas fortsättande, men äfven härvidlag måste finnas en gräns, man måste rätta munnen efter matsäcken. Med jernvägsfrågan sammanhänger nära finansfrågan — frågan om landets skuldsättning. Med hänsyn härtill ansåg tal. ingen fara ligga i skuldsättning för produktiva ändamål, och till dessa räknade tal. jernvägarne. Med finansfrågan står äfven bankfrågan och kreditlagstiftningen i sammanhang. Orga nisationen af våra banker är högst felaktig och mest vår riksbanks. Detta kan dock icke ändras förr än vår representation faller. Tal. ansåg det skola föra honom för långt, om han skulle vidare yttra sig öfver detta ämne, om hvilket likväl så mycket vore att säga. Tal. öfvergick derefter till tulltaxan, hvilken han ansåg böra bibehållas i sitt nuvarande skick, ty ingenting skadar så mycket handelns lugna gång som täta förändringar af tulltaxan. Men skulle sådana likväl företagas ännu en gång, så ville tal. förorda, att alla våra hufvudexportartiklar skola vara tullfria, och låg tull läggas på införselvaror, för att förebygga smuggleri etc. — Ordet skyddstull sade tal. klinga illa i hans öron: en verklig industri kan ej ha bestånd derpå; det oaktadt bör dock ett billigt och rätsvist skydd finnas för näringarne, ty orättvist vore, om staten skulle taga med den ena handen hvad hon ger med den andra. Man hade velat höra tal:s åsigter om religionsfrågan och han var villig att afgifva sin bekännelse. Samvetsoch tankefrihetenfjettrar böra lossas, det närvarande tillstånde kan ej bestå. Man må tillåtas fritt forska fritt tänka och fritt utbyta sina meningar, t) blott derigenom kunna vi komma till sannin gen, och sanning måste vi söka (bravo!) Sjelfva den store reformatorn, hvars nami vår lärokult bär, stannade i halfva sitt arbe ta — Squlle då äfven vi stå stilla nå samm: — PD 7 DTE — — — 5 OM — 0 A2 — — — —