Big benaägnå alt mottaga uppdraget, uppmaånade herr D. 0. Francke handl. Julius Lindström, som befann sig bland de närvarande, upplysa huruvida han vore benägen mottaga ett på honom fallande val. Herr Jul. Lindström kunde så uppfordrad icke undgå att yttra sig, ehuru obehagligt det vore att tala om sig sjelf. Representantskapet, det dyrbaraste uppdrag samhället kunde gifva, kunde man svårligen undandraga sig, i fall man vore mån om dess bästa; men då han å andra sidan mönstrade sina egna kraster, kunde han ej anse dem motsvara uppdragets vigt eller Göteborgs stads billiga anspråk. Ehuru stor håg han hade för representantkallet och ehuru kärt medborgares genom ett val visade förtroende vore honom, måste han anse önskligt att det lades i bättre händer. Om deremot andras anspråk vore mindre än hans egna, om en god vilja att efter förmåga ersätta utmärkta företrädare, om ett lefvande intresse vore i någon mån tillräckliga, måste han förklara, att han saknade laga skäl att undandraga sig val och för egen del vore villig att mottaga det, och anhöll till slut om att få aflägsna sig, på det att hans närvaro icke måtte lägga något band på diskussionen. På ordförandens uppmaning att den som hade någon annan kandidat att foreslå nu måtte framträda, yttrade grossh. A. E. Broddelius att många, enligt hvad han trodde sig veta, riktat sina tankar på mag. S. A. Hed lund, som han för sin del föreslog till riksdagskandidat. På uppmaning af ordföranden framträdde nu mag. Hedlund och ville till en början lika oskrymtadt som alltid erkänna, att det ifrågavarande uppdraget skulle vara honom särdeles kärt, ehuru enskilda invecklade angelägenheter och en hop kommunala forrättningar, från hvilka det vore svårt att skilja sig, voro i någon mån hinderliga. Dock vore ett på honom fallet val hans allrakäraste önskan. Det offentliga lifvet hade en oemotståndlig dragningskraft för en som hade ordet och pennan i sin makt. Vid riksdagen förestode vigtiga frågor: i främsta rummet Folkundervisningen, Nationalbeväpningen och Reprerentationens ombildning. Samhället måste byggas inifrån och de inre frågorna äro. alltjemt de mest vigtiga, ehuru vi på sista tiden tagit ett ofantligt steg framåt. Betrötfande de utländska vore hans åsigt den samma som förut: fred och fortfarande fred! Utländska kombinationer böra ej köpas på bekostnad al Sveriges lugn. Norska frågan torde vara lättare reglerad än man väntat, tack vare Sveriges krastfulle hållning vid förra riksdagen. Sedan år 1809 har Sverige icke haft något verkligt försvar; men genom nationenväckelse kan Sverige ordna sina fsörsvarskraster så, att intet behöfver fruktas fran någon vindblåst från öster. Representantskapet erbjuder ett stort fält för den som eger patriotiska känslor och insigter i denna fråga. Våra jernväger ha byggts utan tillgångar, med utländsk skuldsättning. Detta vore lyckligt för landet. Arbete och kapital äro häfkrafterna för ett lands rörelse. Jernvägsarbetena böra fortsättas några år med lånade medel såsom hittils. Deras utsträckning får bero at hvad som kan anses nödvändigt. Åtta å 10 mil årligen tycktes vara lagom, till sammanbindning af stambanorna. Hr D. O. Francke, som anmärkte att frågan nu tycktes vara inskränkt till två kandidater hrr Jul. Lindström och S. A. Hedlund, ansåg lämpligt att äfven den sistnämnde aflagenade sig; men motsades af hr E. 6. Lindström som önskade att mag. Hedlund måtte uttala sig jemväl om den religiosa frågan. Denna önskan efterkoms också af mag. Hedlund, som sade sig från början hafva helsat den kongl. förordn. om religionsfriheten välkommen, ansåg den tillsvidare böra följas. Han vore en varm vän af den religiösa friheten. Baptister och andra borde erhålla en bättre ställning, så att de nu olagliga blifva lagliga. I främmande länder klandrar man vår ofördragsamhet och då man svarar att gamla lagar bära skulden, genmäles: Hvarföre blifva då ej dessa gamla lagar upphäfda? Herr E. G. Lindström ansåg mag. Hedlunds religiösa åsigter likasom till en del hans finansiella tala emot honom. Mag. Hedlund menade att dissenters dock alla vore kristna. Mosaiska trosbekännare böra ha tillträde till lärareplatser och det vore en lycka för Sverige om sådant kunde genomdrifvas; hvarpå herr E. G. Lindström frågade om man skulle låta den sitta bredvid sig på bänken, af hvilken man kallades afgudadyrkare. Sedan grossh. C. E. Billqvist föreslagit mötets ajournerande till följande dag, yttrade herr Leon. Roos att man äfven borde höra herr Jul. Lindströms åsigter i åtskilliga frå