dessa frågor. Den ena handen hade han lagt öfver sitt stackars hjerta, för att hejda dess slag; den andra smekte mekaniskt den doendes länga, hvita fingrar. — Har du några förebråelser att göra mig? frågade han med mildhet. — Förebråelser! upprepade hon, förebråelser åt dig? åt dig, du som har öfverhopat mig med välgerningar och kärlek. Ack! när jag tänker på all din godhet mot mig, all din ömhet, förvånas jag öfver hur jag ens kan våga visa mig för dina blickar. Men jag har försonat mitt fel; ja, jag har dyrt fått plikta derför! Betänk, hvilka oräkneliga och oupphörliga marter jag måst utstå just här, sedan min hitkomst! Betänk hvad jag har måst lida, då jag såg dig älska din hustru och slösa på henne de ömhetsbetygelser, som du fordom egnade mig! Ack! jag har älskat dig utomordentligt, men mest sedan jag förlorat all rätt till din kärlek! Betänk hvilken oro, hvilka dödsqval mitt hjerta lidit, då jag såg min stackars William så sakta skiljas hädan; då jag var ensam med dig vid hans dödsbädd, utan att våga utropa: mitt barn! Och då den lille stackaren var död, hörde jag dig trösta din hustru under det jag, hans moder, hade ingen som tröstade mig och lindrade min rättmätiga smärta! O! Gud har på ett förfärligt såt tuktat mig! — Hvad skäl dref dig att återkomma hit? frågade Carlyle. — Jag har sagt dig det. Det var kärleken till min make och mina barn! — Det var illa gjordt Isabel, mycket illa!