— Vär husbonde vill tala med er, ropade Sarah och kastade en blick in i rummet. — Det är bra, svarade Joyce, säg att jag kommer straxt. — Han är i matsalen tillsammans med unga Arthur, tillade Sarah och skyndade derifrån. Då Joyce infann sig hos sin husbonde höll han på att leka med den lille Arthur. Denne hoppade upp och ned på fadrens rygg under höga skrattsalfvor. — Hur är det med m:me Vine? frågade advokaten. Joyce visste icke genast hvad hon skulle svara, så rörd som hon var. Likväl insåg hon att det måste ske på ett eller annat sätt. — Hon är mycket dålig, herre, mycket dålig! svarade hon. — Sämre än då jag lemnade henne? frågade Carlyle. — Hon är döende, herre! Öfverraskad och skakad befriade sig Carlyle från Arthur som han satte på en stol. — Döende säger ni? — Jag är säker att hon ej skall öfverlefva natten. — Men jag kan icke begripa detta, utropade Carlyle. Jag trodde aldrig att hon var så allvarsamt sjuk. Har någonting händt? Joyce stod tyst och orörlig med hufvudet lutadt mot bröstet. — Har ni tillkallat doktor Martin ? — Nej, herre, det skulle hafva gagnat till intet. — Huru, gagnat till intet! upprepade Carlyle. Är det