matta och astirrande ögon som nu af sjukdomen blifvit omättligt förstorade flammade plötsligt till af glädje. 0! hon bedrog sig icke! Det var hans steg som hon igenkannt, det var Carlyle som kom i sista stunden. — Joyce! ropade den döende med genomträngande och smärtsam röst. — Hvad vill ni, mylady? — Det är han, stammade hon ; jag är säker på att det är han. Joyce, jag kan icko dö förrän jag sett honom ... Joyce ... bed honom komma hit. — Hvad tänker ni på, mylady, han, mr Carlyle? — Jag har endast några ögonblick att lefva . .. men jag kan ej dö förr än han varit hos mig! Jag har så länge önskat mig denna lycka. Ack Joyce! neka icke! — Mylady, det ni begär, är omöjligt! ... omöjligt! Brännande tårar rullade utför Isabels insjunkna kinder. — Joyce, så länge man ännu har en önskan ouppfylld kan man icke dö. Mitt hjerta skall aldrig upphöra att klappa förrän jag sett honom. O! förläng icke onödigtvis min dodskamp! Ni har aflägsnat från mig mina barn, men aflägsna ej honom äfven, jag ber er, Joyce ... Joyce, hör ni mig? Hennes man! Olyckliga varelse! Joyce var i själavånda, men hon sökte att betvinga sin rörelse och att i sitt bjerta qväfva de tårar som ville undslippa hennes ögon; hon sökte att förblifva orygglig i sitt första beslut. Det blef nu ett ögonblicks högtidlig tystnad; derefter hörde man att någon nalkades och klappade på dörren. — Stig in! sade Joyce.