dessa tre dagar var det som Isabels sjukdom antog en så farlig karakter. Carlyle hade rest om lördagen och väntades ej hem förrän tisdagen så att Joyce var villrädig hvad hon skulle göra eller hvilket parti hon skulle taga. Hon såg att Isabel var döende och hon frågade sig med fasa hur det skulle gå med den förfärliga hemligheten som hon ännu ensam kände till. Den måste ovilkorligen yppas för såväl husbonden som för mrs Carlyle! Och hvad skulle de väl då säga? Hvad skulle de väl tänka om hennes beteende? Skulle hon ej bli blottställd? Skulle man ej anklaga henne för delaktighet? mera än en gång var hon färdig att gå och uppsöka mr Carlyle för att tillstå allt. Det led mot slutet af en vacker eftermiddag. Den nedgående solen kastade ännu sina svaga strålar öfver jorden. Lutande hufvudet mot en kudde tycktes Isabel med melankoliska blickar följa den lysande himlakroppens bortdöende småleenden. Joyce stod vid dödsbädden och egnade den sjuka alla sina omsorger, hjelpte att resa henne upp och stoppade rundt omkring mjuka kuddar som skulle stödja hennes ömma lemmar. Isabel hade varit sanslös hela dagen, men nu tycktes bon återvinna sitt medvetande. Hon andades emellertid tungt och en torrhosta plågade hennes bröst. Joyce förstod att hon behöfde frisk luft och öppnade ett fönster sedan hon svept en hvit cashemirsschal öfver hennes skuldror. Hastigt hördes steg från en gång i trädgården närma sig. Isabel vände sig med stor ansträngning om i sängen. Hennes likbleka ansigte färgades af en lätt rodnad. Hennes