att låta hvem som helst, den må nu ha något omdöme eller ej, teckna sitt namn å de ifrågavarande blanketterna. Så öfverrumplas tillochmed vid stadens badinrättningar en mängd unga flickor af dessa värfningsförsök, och listor finnas, å hvilka tillochmed tolf års barn fått teckna sina namn. Skrif på, både män, qvinnor och barn, — heter det — det gör detsamma hvem som skrifver, bara vi få många namn. Då man förnimmer sådant, må man väli det allmänna vettets namn fråga: År detta rätt, är det ändamålsenligt, och kan väl någon sjelfständigt tänkande menniska fästa nå got synnerligt afseende vid ett eller annat tusental af underskrifter, på sådant sätt ihopkomna? Hvadåter sjelfva hufvudsaken angår, så tyckes denna, att börja med, vara fotad på mycket vacklande skäl, vittnande om en föga praktisk blick. Det heter t. ex. i petitionen: — — det otvervägande största antalet bland den manliga arbetsbetolkningen — — euper på de dagar, då ingen ardetspenning är att fortjena, således på sönoch helgdagar. — Detta är alls icke bevisadt, och det kan med fullt lika stor, om icke större giltighet påstås, att då en del arbetare erhålla sin afloning redan på fredags afton, en annan del på lördagen, faller det sig lika lätt, och sker äfven, att man redan nämnda aftnar på krogen förslösar mer eller mindre af veckans förtjenst. — Det heter vidare i samma petition: den stund bränvinsutskänkningen på dessa dagar afskatfas, förminskas således i hög grad den hop, som redan måste kallas supare. Detta är ett ännu orimligare påstående, som tillräckligt bevisar huru man förbiser suparens art. Får denne ej köpa sitt bränvin på söndagen, så skall han vara bra dum, om han icke kan räkna ut, att hans älsklingsdryck istället kan köpas på lördagen. Och han super sedan på söndagen i mera ostörd ro i sitt hem, än han kunde göra det på krogen, utanför hvars dörr den vaksamme polistjenstemannen står i beredskap att sätta en gräns för hans extravaganser. Petitionen visar sig således högst opraktisk; men den innebär tillika ett tvång och en mannamån för den fattigare befolkningen, hvilken skall utestängas från kanske de enda näringsställen, dit den har tillträde, medan den bättre lottade fritt får besöka sina s. k. bättre ställen. Tvång alstrar, bland annat ondt, äfven hyckleri; och der den stora vägen är stängd, soker man sig snart bieller smygvägar. Må man t. ex. icke tro, att ej utminutering af spritdrycker försiggår på söndagen, äfven der den redan är förbjuden. Många bevis skulle derför kunna anföras. Det skulle ock kunna visas att utskänkning, äfven der den genom lag blifvit helt och hållet afskaffad, likväl bedrifves, enär värdshusidkaren måhända eljest skulle förlora många af sina bästa kunder just ibland icke-supare. Vi vilja för ingen del försvara superiet — vi veta alltför val huru bränvinet, likasom en illa vårdad eld, kan medföra stora vådor; men vi motsätta oss på det lifligaste hvarje obilligt intrång i en så kallad fri medborga res rätt att göra och låta efter sin öfvertygelse eller att tillgodonjuta alla de lifvets formåner eller små behag, han kan bereda sig. Vill man hos en hel nation eller me nighet afskaffa ett njutningseller rekreationsmedel, som man anser förderfligt, må man då söka bereda den något annat i stället; ty en menniska blifver menniska, så länge hon inandas jordens luft, och man må sträfva huru man vill att bortresonnera de kroppsliga behofven, så skola dessa dock i en eller annan form utkräfva sin rätt, så länge kroppen ännu bär en gnista af lif inom sig. Om man således i allmänhet tillerkänner en menniska rättigheten att njuta lifvet, måste man icke då utsträcka denna rättighet till hvarje lefnadens dag, den må nu heta sön eller helgdag eller hvad, som helst? Börjar man inskränka en af de rättigheter, som med skål borde räknas till de oförytterliga, skall ordningen snart komma till ännu flera. Ena dagen inställer man bränvinsutskänkningen, den andra stängas alla värdshus, tillochmed spisqvarteren; så kommer ordningen till teatrarne och andra offentliga förlustelseställen, och slutligen hämmar man äfven under sönoch helgedagar jernvägstrafiken. (Vi ha ännu i friskt minne det försök, som för ett par år sedan åt det hållet gjordes). Och hvad hafva ma Alle . es1