D — Ändtligen råkar jag er då! ropade en röst som om han vore färdig att uppgifva sin sista suck. — Ja, här är jag! svarade Afy lika kallsinnig i sitt svar, som den andra var passionerad. Jag beder er verkligen, mr Jiffin, tillade hon under det bon vägrade att trycka hans framsträckta hand, jag beder er att uppföra er litet mera belefvadt och icke så der rusa på mig midt på gatan. — Men hvad har jag då gjort? frågade den stackars mannen. Har jag på något sätt förolämpat er? — Uppriktigt taladt, fortsatte Afy med en orubblig köld, har jag efter vårt sista samtal noga öfverlagt och jag har kommit till den slutsats, att ett giftermål oss emellan är omöjligt, ty vi skulle aldrig kunna lefva lyckliga med hvarandra. Mr Jiffins hjerta sammankrymptes och en iskall svett fuktade hela hans kropp. — Uvad ... hvad ... hvad är det ni säger miss Afy? stammade han, ni... ni... vill väl icke att vi skola skiljas ? — Jo, det är just det jag vill, fortsatte Afy. Det är alltid bäst att tala uppriktigt! Vi äro ej skapade att förstå hvarandra och det torde således vara bättre att vi genast skiljas åt medan det låter sig göra. Den olycklige Jiffin trodde knappt sina öron. Hans ögon som voro fulla af tårar stirrade orörliga och bedjande på hans fästmö. — Miss Afy, återtog han helt flämtande, ni skämtar blott, är det ej så? Ni vill väl ej på detta sätt krossa ett