vid Solferino; hvilka förhoppningar hyste man icke då om en rask utveckling, och huru litet har ej regeringen gjort eller förmått göra, for att uppfylla nationens ifrigaste önskningar! Så klaga ej allenast Mauuinister och Garibaldister; äfven de moderata äro trötta vid det ständiga trasslet från Frankrikes sida och beklaga bittert, att Ratazzi med allt sitt ögontjeneri mot den höge allierade ännu icke ens kunnat erhålla en stark kontroll af franska besättningen i Rom mot bourbonska bands utryckande från S:t Petri arfvedel in i Neapel. Skörden är lofvande, men landtfolket är ej en enda minut säkert för att icke sädesfälten bli stuckna i brand samt hästarnelspända från vagnarne och bortforda. Säsorr Frankrike tillåter gå vi till Rom, mer om Mazzini icke tillåter det, skola vi ej stannal. länge der! yttrade för kort tid sedan en italiensk statsman, djupt bekymrad öfver den tilltagande misstämningen inom nationen. Ratazui börjar vackla och han uppbäres ingalunda af opinionen. Man hade trott, att han, såsom Napoleons Yndling, skulle kunnat drifva italienska saken något framåt; men man finner att ej ett enda fjät tagits sedan han kom till väldet. Man börjar äfven mumla, att Ricasoli skulle kunnat komma längre, ty han var orubblig och bestämd. Han generade visserligen Napoleon, men hvad vill Napoleon egentligen? Det är naturligt att han fruktar för ett mäktigt Italien, ty det ligger bonom för nära; italienska nationen borde veta det och dess statsmän söka frigöra sg efter hand från detta olyckliga franska inflytande, hvilket slutligen skall drifva italienarne in i en ny revolution, just ett lägligt tillfälle för en falsk vän att arbeta i. Röfverierna till lands i Syditalien ha åter börjat och djerfva sjöröfverier ha under någon tid redan föröfvats i de sicilianska farvattnen, hvarötver bittra klagomål ingått till regeringen. Ett par af piraterna ha lyckligtvis blifvit uppbringade. General Lamarmora vill lemna sin plats såsom guvernör i Neapel, och marchese Villamarina betecknas som hans efterträdare. Senare Post Den serbiska frågan tyckes ej skola kunna undgå att blifva en europeisk angelägenhet af största vigt. Och det är antagligen i förkänslan deraf som lord John Russells organ Daily News säger: Denna fråga är utomordentligt allvarlig; ty ifall en resning i Serbien skulle komma till upproret i Herzegowina och Montenegros hotande hållning, då skulle Porten nödgas göra stora militäriska, och hvad som är vigtigare, finansela uppoffringar. Är lågan väl en gäng tänd i dessa trakter, så skola Ryssland och Frankrike nära den, samt Englands råd och goda tjenst — allt hvad vi ha att gifva — kanske visa sig ur stånd att släcka den. — Detta låter allvarsamt och det är derföre helt naturligt, att Englands och Österrikes statsmän, för hvilka lugnet är af sådan vigt, det är åtminstone Österrikes lifsfråga, börja anstränga sig af alla krafter, för att afvända det åskväder, som återigen hotar i sydöstra hörnet af Europa, på hvars politiska horisont det dessutom redan länge varit mulet. I Italiens deputerade kammare har finansfrågan varit på tapeten. Det nedsatta budgetutskottet hade inlemnat till kammaren ett betänkande, som gick derpå ut, att regeringen icke skulle vara berättigad att uppbära skatter i förväg för mer än fyra månader. Detta betänkande har understödts af åtskilliga, bland dem Pelazzi, som förklarade sig hvarken vilja uttala förtroende eller misstroende för regeringen, men dock ansåg det nödvändigt, att Rom blir Itahens hufvudstad, och fordrade, att ministeren skulle taga energiska mått och steg och ej låta sig nöja med politisk nödhjelp. Efter långvariga diskussioner antog dock kammaren budgetsförslaget i den form som ministeren framlagt det, med 215 röster mot 81. Garibaldi, som för några dagar sedan inskeppade sig i Genua, för att, såsom man trodde, gå öfver till Caprera och der qvarstanna, har helt plötsligt och oförväntadt anländt till Palermo, för att der närvara vid öppnandet af den nationalskyttefest, som skall ega rum under prins Humberts presidium. Till de utanför Garibaldis logi församlade folkmassorna höll Garibaldi ett tal, i hvilket han uppmanade befolkningen till enighet. rankrikes färglösa lagstiftande kår har blifvit hemtörlofvad, sedan den dock först aflagt ett nytt prof på sin löjliga servilism. Den förvånade nemligen för någon tid sedan verlden med att förkasta ett regeringens förslag om skatt på lyxvagnar och hästar; detta förslag har likväl kammaren antagit, sedan det återkommit från regeringen i obetydligt forändradt skick. Grefven af Chambord, konung Henrik V