derstädes fick hon reda på nyckeln till en i rummet stående chiffonier och tillgrep nämnde tio rdr. Det uppdagades vid förhöret härom att hon äfven från andra personer stulit åtskilliga småsaker, Men då ingen af målsegarne gjorde anspråk på hennes bestraffning, lät polismästaren i betraktande at flickans ungdom, målet förfalla, mot hennes löfte att för framtiden iakttaga ett redligare uppförande. Den olyckliga flickan höil dock ej länge: sitt löfte. Torsdagen d. 26 Juni tog hon, liksom hon gjort hos Palmgren, den på en spik hängande nyckeln till torparen Niklas Svenssons på Lerbäcken under Kungsladugård bostad och ingick derstädes. Hon tillgrep deretter i en på bordet stående olåst låda deri förvarade 3 rdr rmt, med hvilka hön aflägsnade sig, efter att först åter ha hängt nyckeln på dess plats. Emellertid hade en hustru märkt att någon gått i Nilssons dörr och derom underrättat Nilssons hustru, som till en början ej ansett sådant troligt, enär nyckeln hängde qvar på spiken. Hon gick dock in i sitt rum och vid efterseende i lådan saknade hon de tre riksdaler som der varit förvarade. I detsamma såg hon Ida Lundgren, hvilken hon dock ej kände, passera förbi fönstret som vetter åt vägen, och skyndade genast ut etter heune. Flickan började springa då hon såg sig förföljd, men med tillbjelp af ett par gossar blet hon dock upphunnen. Hon lemnade då iirån sig de stulna penningarne. Hustru Nilsson ämnade ej göra vidare af saken, men en af gossarne hade underrättat polisbetjeningen, så att flickan blef häktad. Vid polisförhöret i går erkände Ida Lundgren tillgreppet. Målet hänsköts till Säfvedahls häradsrätt och tlickan införpassades till celltängelset. Från Stockholm. Ur en Stockholmstiumng låna vij följande beklagliga lösdrifvarerevy: Vid slutet af Foliskammarens sessioner förekommer alltid en scen, som utgör ett väsendtligt bidrag till det menskliga eländets historia. Denna scen börjar med inkallandet af de s. k. lösdrifvarne, det vill säga personer, hvilka blifvit häktade såsom försvarslösa uteliggare, öfverlastade eller beträdts med, betlande. D. 10 Juni varseblef man bland dessa lösdrifvare först och främst trenne ynglingar. Den förste at dem, en tioårig gosse vid namn Andersson, med ena foten ofärdig, är häktad för betlande. — Du är en af våra värsta tiggare du, en vanartig pojke, som gör grimaser åt folk, du har en gång räckt ut tungan åt mig också, — säger polismästaren. — Hvar har du din mor, som alltid brukar stryka omkring med dig? — tillägger han. — Hon har rest till Falköping. — Han får sättas in på arbetshuset, det är n:o 1 af alla våra tiggare. Den andre lösdrifvaren i ordningen är en gosse Larsson vid samma ålder som den törra. Som hans föräldrar äro bosatta på landet, beslutas, att skrifvelse skall afgå till vederbörande länsstyrelse. Den tredje ynglingen synes något äldre än de andra båda, samt har ett fråckt och lastbart uttryck i sitt ansigte. Han har anträffats i Djurgårdsbergen, der han haft sitt sommarnöje, men förtlyttas nu till arbetshuset. Härefter förekallas en blind mansperson, ett fattigbjon från Nerike, åtföljd af sin son, som är torpare. De hafva gått omkring i salubodarne och tiggt, anropat medlidsamheten till förmån för den blinde. — Ni slipper med en varning för den här gången, men låt bli hädanefter att gå och tigga, — säger polismästaren. — Ack ja, — utropa i korus den blinde och hans följeslagare, — vi ska aldrig mer komma till Stockholm. En öfverkonstapel återlemnar dem ett handklaver och ett vid arresteringstillfället anhållet knyte, innehållande en sedel å 50 rdr och nära 10 rdr i kopparmynt. Far och son aflägsna sig helt glada öfver utgången, ja till den grad, att den blinde är nära deran att på handklaveret spela upp: Magistraten i Telge fiker o. s. v. En ledamot af Dillströmska inrättningen har tagit nägra supar för mycket. Vatten och bröd blir hans lott. Stundom vin och stundom vatten mumlar han vid utgåen et ur sessionsrummet. Ännu återstå trenne qvinnor. Den ena kunde ännu vara i sina bästa år. Förmodligen har hon knappast sett trettiotaiet, men icke dessmindre är ansigtet ohyggligt vanstäldt af lastens härjningar, och hela den yttre skepnaden liknar den hos det i orenligheten sig vältrande svinet. Det är eländet nära nog i sin högsta potens. Hon dömes till korrektionshus. Den andra qvinnan är äldre, ungefär 50 år ; ansigtet är blåslaget och skittar i alla färger. Atven hon har varit uteliggare och intages nu på arbetshuset. Den tredje är en 16 års flicka; kinden har redan förlorat sina blommor, ögat sin glans. Oskulden, som fordom strålade på pannan, har fallit från sin tron; usurpatorn är lasten och skulden, eller det onda samvetet. Redan vid 13 års ålder dukade den olyckliga under för frestelserna. Polismästaren förordnar, att hon skall åter nedsättas i häktet och hennes prestbetyg infordras från arbetshnset, der hon redan varit en repris. Den unga flickan försvinner genom dörren till fängelset, som tillslutes; det menskliga eländets representanter hafva för dagen afträdt från tiljan, och spektaklet är slutadt. — — 0