jag lärde känna honom och jag hyser ej mycket fortroend till honom. Lady Isabel som satt vid Williams säng tycktes uteslutande sysselsatt med att vaka öfver honom och att uppfånga hans brädstörtade, hväsande och oregelbundna andedrägt. — Vet ni hvad det nötet Sarah frågade mig om i dag? ombytte Wilson samtalsämnet. Hon frågade mig hvar man skulle begrafva William. Kuriös fråga, svarade jag, hvar annars om ej i Carlyles familjegraf. Ack, om hans mor ej flytt från huset, om hon stannat qvar och dött här, så skulle det ha blifvit en annan visa. Man skulle då ha begraft dem, henne och barnet, i en annan graf. ..i grefve MountSeverns. Mrs Vine svarade icke. Hon tycktes försjunken i ett ändlöst drömmeri. Öfverallt rådde en stillhet och tystnad som afbröts endast af den sjukes allt tyngre och tyngre andedrägt. — Ack! återtog barnpigan hånfullt efter några minuters paus, jag skulle gerna önska veta hvad vår vackre Adonis tänker på i detta ögonblick. Lady Isabel misstog sig i afseende på dessa ords betydelse. Hon trodde i sin sinnesförvirring att Wilson menade William. Isad af fasa vände hon sig lifligt om och fäste en vredgad blick på barnpigan. — Jag talar om vår vackre fånge i Lynneborough, skyndade denna sig att tillägga. Han må väl nu bita sig i fingrarne af harm! Den dagen som blir utsatt för hans hängning, behöfves nog extratåg på West Lynnes jernbana.