— Håll mig uppe ... lät mig icke falla ner! bad han med svag röst. — Lugna dig, mitt barn, lugna dig! snyftade Isabel, du kan icke falla Men han upprepade oupphörligt i stor vånda. — Håll mig uppe, håll mig uppe! Detta var icke ett af dessa anfall som sedan några dagar med längre eller kortare mellanrum återkommit. Det var en fruktansvärd tillväxt af symptomerna till den förfärliga sjukdom som långsamt annalkats. Så snart som yrseln något lagt sig, lät Wilson barnet intaga en sked gelå och försökte att låta honom nedsvälja ännu en, men William skakade sorgset på hufvudet, och tycktes en stund derefier vilja falla i en lätt slummer. — Hvad kan det der betyda? frågade lady Isabel med rörd och bäfvande röst. — Det är verkligen icke svårt att säga! inföll barnpigan tvärt; det är tecken att döden är nära. — Hvad säger ni? utropade Isabel utom sig. William är icke så dålig som ni tror. Just denna morgon har doktor Wainwrigt sett om honom, och han försäkrade att han ännu kunde lefva en eller två veckor. Innan hon svarade gick Wilson, som tyckte om att njuta sina beqvämligheter, och satte sig i en fåtölj. — Wainwright! upprepade hon och placerade sig så beqvämt hon kunde. Wainwright är okunnig! Om han till och med hörde den sista sucken utgå från detta barns strupe, så skulle ban ändå envisas att påstå att det hade ännu minst tjugofyra timmar till att lefva. Det är längesedan