nas interieur. Han visar tydligt, huru tomt hon känner det inom och utom sig, fastän hennes hjerta år fullt och hon framför ällt vill finna kärlek; och samma tomhet råder omkring henne äfven sedan ridåen fallit, ty att hon fått sig en amant verkar ej någon sedlig tillfredsställelse hos åskådaren, som tvärtom känner sig lida af den kalla men rättvisa ironi, hvarmed stycket slutar, i det ingen varm lifsfläkt når honom från den unge löjtnantenprinsens hjerta, hvilket tvärtom synes kallt till egoism, eller varmt efter behof. Stycket spelades med god ensemble och i vissa momenter fin nyansering. Isynnerhet lämpar sig detta sista omdöme på fru Almlöf, kejsarinnan Elisabeth, som visste att med ett artistiskt gyldene lagom framställa den varmhjertade qvinnan och den högdragna kejsarinnan. Hr Almlöf, såsom polisminister, var rolig och krypande, men tycktes oss ej utveckla den ceremoniela finhet, som på samma gång till kommer hofmannen. Månget hjertligt skratt framlockades dock af denne skådespelares godmodiga komik, hvilken är skrattretande äfven der den ej ligger ovilkorligt i rollen eller karakteren. Hr Hanson, den djerfve löjtnanten, styckets Febus, förtjenar allt beröm för, sina försök att hålla sin roll vid lit och raskhet, samt i sina momenter visa en ungdomlig känsla; men oss syntes hans spel dock flerestädet sakna den nödiga kratt, som ligger i medvetandet af en egen, originel uppfattning, kortligen, det tycktes förråda imitation och kom derigenom stundom att sakna hållning, hvarföre den karakter, han hade att framställa, ibland fick en anstryckning af något hårdt, låtsadt, som måhända icke tillhörde den. Hr Hanson är en god skådespelare, det veta vi af gammalt, och att han rörde sig med lifligthet och säkerhet faller af sig sjelf. Så underligt det måhända låter, föreföll hr Hanson oss bättre i efterpjesen ÅHon är från Grenna, ty han var här, så obetydlig hans roll än var, dock natur, och naturlighet gör alltid ett bättre intryck än förkonstling — ej sann konst, ty sann konst och natur äro med hvarandra innerligt sammanväfda. Fru Almlöf hade här tillfälle att lägga i dagen sin förmåga att framställa olika typer. Dansöserna mlles Waldenberg gjorde stormande lycka och hafva redan publiken i sitt våld. Af den sköna konsten dans sågo vi föga eller intet, men måste deremot med skäl beundra deras förvånande styrka och vighet. I afton gifves ny föreställning, hvarvid Almlöfs bekanta kuplett Se der kommer paraden! säkert kommer att begäras da capo. Göteborgs skarpskyttekår kommer att nästa söndag företaga en utfart till sjös, hvilken afser Halmstad, der Helsingborgs skarpskyttar sannolikt äfven komma att inträffa. Lista för anteckning, hvilken bör ske i dag, är framlagd i herr Arwidssons bokhandel. Passiva ledamöter kunna äfven i resan deltaga. Svensk dramatik i utlandet. Den danska scenen kommer sannolikt till nästa säsong att riktas med en öfversättning af dr. Börjessons tragedi Erik XIV, hvilken är under utarbetning af en skicklig och om den danska scenen törtjent hand. Handelsberättelser. Herrar Sundstedt komp. hafva i sammanhang med sin nyligen öppnade varuutställning börjat utgifva och till sina affärsvänner sända månatliga handelsberättelser från hufvudstaden. Borgaresångförenings-konsert. I Sn.Posten för d. 23 d:s läses: Den konsert, som i går afton gass i S:t Petri kyrka i Malmö at borgaresångföreningarne från Helsingborg, Landskrona, Lund och Malmö, var besökt at nära 900 personer. Konserten började med Introduktion för orgel af musikdirektör Hallberg och utfördes med den smak och elegans, som man af hans ovanliga talang kunde vänta. Sedan utfördes sångnummer, dels af alla föreningarne gemensamt, dels af hvarje förening särskildt. Helsingborgs förening hade valt en särdeles vacker hymn af Cronhamn, med accompagnement af bleckinstrumenter, och utförandet gick mycket väl. Lunds gat den bekanta Suomis sång af Pacius, som sjöngs med den karakter som tillhör detta vackra stycke; Landskrona förening gaf den bekanta sången: Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord med en ypperlig tenor; och Malmö förening utförde en komposition af N. Möller, kallad Herrlig är sången, ett stycke som vittnade om den aflidne komponistens rika