åter stå öfver Kölen, så att man ånyo må kunna andas fritt. Såsom ett uttryck för den norska stämningen ha vi förut påpekat ett af rektor Friis från Kristiansand i Lund hållet tal, hvilket vi här i sin helhet återgifva, såsom ett af de märkligaste under hela mötet: Svenska bröder och vänner! Det är icke utan betänkligheter, jag uppträder inför denna talrika församling. Jag skulle så gerna vilja med min stämma nå fram till allas öron och bjertan, men tyvärr är min stämma borta; den gick nemligen med redan i Malmö under det första jublande mötet. Ja, det var med glädje — vi behofva knappast säga det — som de norska studenterna åter satte foten på svensk botten; det var med glädje — vi beböfva ännu mindre försäkra det — som vi återsågo våra kamrater. Dyrbara minnen från tidigare sammankomster, senast från Upsalafärden, som låtit så många utaf oss se Sveriges land och folk i ett ljus, hvari blott det entusiamerade ungdomsoch vänögat förmår se dem, hade, under det vi styrde hitåt, kastat sitt ätersken på vår väg. Det är dock sannt! det ligger — hvarföre skulle vi dölja det? — mellan vårt sista möte och detta, till hvilket vi nu kommit samman, äfven minnen af ett annat, mindre glädjande slag, minnen, hvilka hos hvarje allvarlig svensk och norsk man, som de törenade rikenas och Nordens framtid ligger om hjertat, måst framkalla lifligt beklagande och djupt bekymmer. Men för oss, rikenas akademiska ungdom, som, drifna af samma anda, ställt oss under det nordiska enhetsbaneret, för oss innehålla dessa minnen äfven en allvarlig uppmaning till att sluta oss så mycket närmare tillsammans, för att trofast vaka öfver underhållandet at den broderskärlekens heliga eld, som aldrig får utsläckas, om brödratolkens enhetssträfvan någosin skall uppnå sitt mål. Den sauna enheten hvilar framför allt på enighet, och från folkens hjertegrund måste den nordiska tanken, om den skall utveckla sig och slå ut blomma, hemta sin näring och kraft. Och detta — att väcka och stärka brodrakänslan mellan Nordens tolk — är och törblitver likväl, hvad otåliga politici än må säga derom, dessa studentmötens närmaste uppgift. Studenten, hvars herrliga foreträdesrätt det är, att tå färdas på ideens ljusa hojder, behöfver icke omedelbart blauda sig i dagens strider, och kan derföre, om han ock följer kampen med lifligt deltagande, undgå att neddragas i deras lidelser och fylias af deras bitterhet. Derföre vet äfven vår studentsaga endast att berätta om kärlekens och broderlighetens triumfer, om ljusa, löftesrika minnen, hvilka onda tiders makt måhända för en stund kan fördunkla, men aldrig helt och hället utplåna. Vi norska studenter hatva icke heller nå gonsin glömt det förbund, som för 17 år sedan blet på detta ställe första gången besegladt och sedan flere gånger förnyadt — och de känslor och tankar, vi då under ett rikt samlifs dagar vexlade med hvarandra, äro änuu lefvande i vära hjertan. Se, derföre känna vi med hjertats fulla visshet, att vi utan skrymteri kunna helsa eder såsom bröder och vänner, och vi kunna ej tvifla på, att med den hjertlighet, hvarmed vi räcka eder handen, med samma bjertlighet skall den äfven bli af eder emottagen. Det är emedlertid mitt glada hopp liksom min fasta tro, att detta broderliga sinnelag ej allenast skall blossa upp på dessa ungdomsmöten, å hvilka broderskänslan som en ljungeld strax tändes ätven i kallare själar och sänder sin elektriska ström genom alla bjertan, utan att detta brodersinne, oaktadt den olika uppfattning af det ömsesidiga förhållandet, som svårligen skall kunna undvikas mellan tvenne i frihet förenade jemnbördiga folk, som oaktadt naturen så tydligt påtryckt dem enhetsmärket, dock äfvenledes ätskilja sig genom afvikande institutioner och sin särskilda historiska utveckling, det är, säger jag, mitt hopp och min tro, att dewta sinnelag alltmera skall genomtränga äfven folken och föra dem närmare hvarandra. Frågar man, hvarpå jag grundar denna tro, med hvilken dock händelser, som ännu äro i allas minne tyckas stå i strid, då vill jag blott hänvisa på den i mitt fädernesland rådande stämningen mot Sverige, hvilken aldrig äfven under den häftigaste meningsbrytning antog någon mot svenska folket fientlig karakter. Härtill bidrogo väl ätven — det skall villigt medgifvas och tacksamt inogkommas — de ädla svenska män, som inom ständerna och pressen talade vår sak, ja, äfven de, hvilka, om de än voro våra motståndare, likväl uppträdde med värdig moderation och aktning för våra rättigheter. — Man påstår att föreningen, under det haltva sekel den snart bestått, icke haft någon framgång, liksom om det vore en ringa sak, att den hos det ena folket, der den mindre genom dettas önskan än förhållandenas makt från början kommit till stånd, blifvit trån en yttre till en inre, som nu är så rotfästad i vårt folkmedvetande, att det ej kan tänka sig upplösningen af detta förhållande såsom möjligt, men skulle anse hvarje tanke derpå såsom törmäten. Hos oss skulle sådana yttranden, som att det ena folket icke behofver det andra, för att ej nämna andra ännu värre, anses for hjertlöst och otillbörligt tal och väcka hvarje rättsinnad och upplyst mans djupaste ovilja. Ja, vi bekänna villigt, att vi behöfva Sverige, och det ej allenast i politisk, utan äfven i andlig och hjertlig maning, och vi äro stolta och glada öfver förbindelsen med det mäktigare och beromdare broderfolket, åt hvars utveckling och framgång vi glädja oss och hvilka vi betrakta som en tillväxt i vårt eget lands lycka och styrka. Jag vet derföre icke någon skål, vid hviken jag skulle säkrare kunna räkna på mina landsmäns deltagande och bifall, än då jag utbringar en skål för broderlandet med de varmaste önskningar för dess väl. Lefve Sverige! Göteborg d. 25 Juni 1862. Midsommardagen. Samtliga de för mid2 33 1 9, ÅAAAmAHAUNMSLANn ANNnANnLARAFA