chard Ilare att ha bortfört Afy, då ni kom tillbaka till West Lynne? i — Det tillhörde icke mig att uppträda offentligt. Dessutom hade Afy bedt mig förtiga att jag råkat henne och det lofvade jag. Och en beskyllning mer eller mindre mot Richard Hare betydde föga till saken då han i alla fall ansågs saker till mordet. — Stanna ett ögonblick, sade mr Rubing då vittnet ämnade aflägsna sig. Ni nämnde att det var klockan atta om aftonen, min herre. Var det mörkt. — Ja. — Hur kan ni då vara säker på att det var Thorn som hoppade ur åkdonet och gick in i huset? — Jag är mycket säker derpå, ty det fanns en gaslykta straxt bredvid, och derjemte har jag äfven sett honom midt på ljusa dagen. Jag igenkände såväl rösten som den blänkande diamantringen på hans finger. — Hans röst! Talade han till er? — Nej, men han talade till kusken. Det uppstod en ordvexling emellan dem. Kusken påstod att han ej fått nog betalt, samt att ban skulle ha särskildt för det han väntat tjugo minuter på vägen. Thorn småsvor, men gaf honom en shilling till. Det nästa vittnet var en karl som varit ridknekt bos salig sir Piter Lenison. Han bekräftade att fången, sir Francis Lenison, varit på besök hos hans aflidne husbonde under hela sommaren och en del af hösten samma år som Hallijohn blef mördad; att han ofta ridit ut mot West Lynne, isynnerhet i skymningen och blifvit borta tre eller fyra tim