got som Londonerkonventionen icke hindrat. Men olyckligtvis, sortsar den franske författaren, -hade otillräckligheten af våra militäriska förberedelser framkallat olägenheter, hvilka förvärrades af politiska misstag. Enda rätta vägen hade varit att genast sända en tillräcklig styrka till Vera Cruz för att kunna på afstånd från kusten och i en helsosam trakt slå ect läger. Men vår truppstyrka var svag och decimerades af sjukdomar, och för att så sundare qvarter måste man underhandla med en styrelse, för hvilken man kände förakt. De allierades svårigheter vid ankomsten till Mexiko tjenade ej till att uppmuntra Juarerz fiende; ingen resning uppstod tör att underlätta våra planer. Då anlände General Almonte. Han talade öppet och oförsigtigt om att uppsätta erkehertig Max på Mexikos tron och om det bisall som franske kejsaren skulle ba skänkt hans förslag. General Lorencez anlände och bekrättade till en viss grad Almontes uppgifter genom att gifva honom en eskort. Följden häraf blef att de spanska och engelska ombuden i Orizaba förklarade det Frankrike, genom att återupptaga fiendtligheterna, marschera mot Mexiko, vägra att underhandla med Juarez och beskydda Almonte, öfverskridit de gränser som Londonerkonventionen utstakat för de tre makterhas gemensamma uppträdande. General Prim och sir Charles Wyke drogo sig tillbaka. De spanska trupperna embarkerade till Havana; engelske ministern beredde sig att resa till NewYork. I en för dess lakonism märkvärdig note godkände lord Russel general Prims och sir Wykes handlingssätt, och nu äro vi allena i Mexiko, ensamma bärande alla expeditionens bördor och svårigheter. Fel hafva blifvit begångna å ömse sidor, men det som förorsakade alla de andra var chimeren att söka upprätta en mexikansk tron till förmån tör erkeherug Maximilian, enligt general Almontes och de i hans stab varande flyktingarnes plan. M. Forcade tror ej, trote Almontes forklaringar, att Frankrike hyst denna plan, men anser dock att det bör desavuera den. Han päminner om att de handlingar som blifvit tramlagda för engelska parlamentet antyda att man alltifrån expeditionens början misstänkt en dylik plan å Frankrikes sida. M. Forcade förklarar slutligen att en dylik politik å Frankrikes sida är fullkomligt stridande mot såväl Frankrikes principer som dess intressen. ÅKan Frankrike af år 1789, säger han, för ett ögonblick tänka på au påtvinga någon republikansk nation en monarkisk styrelse, huru mycket man ock kan klaga öfver den anarki som inom samma nation råder? Kan Frankrike som så bittert lidit af främmande inflytande hysa den brottslga planen att öfver något folk sätta en herrs kare som för detsamma är en främling? Och om Frankrike så kunde glömma sina principer, skulle det äfven kunna vara till den grad blindt för sina intressen? Skulle vi väl på allvar börja ockupera Mexiko, hvilket bletve en nödvändighet om vi der insatte en främmande styrelse, just nu då vi hoppas att få skäda slutet på den förderfliga ockupationen i Rom? Monarkien i Mexiko skulle i amerikanska unionen få en fruktansvärd fiende, och är det väl troligt att vi af rent lättsinne skulle skaffa oss på halsen en oändlig kedja tvister med denne vår naturlige fiende till sjös? Dessa föreställningar äro så orimliga att det är onödigt vidare tala om dem. Men låtom oss emellertid tydligt ådagalägga att vi önska så fort som möjligt draga oss ur de mexikanska affärerna och att vi ej ämna ge oss in i sådana äfventyr som de nyssnämnda. Låtom oss väl öfverväga de svårigheter som ligga fram. för oss och först se till att vi athjelpa de mest besvärande. Franska soldater äro deltagare i denna romantiska expedition. Om de och redan eröfrat Mexiko, så äro de likväl ännu tillräckligt utsatta för faror och lidanden, för att uppväcka djupa farhågor hos alla dem, inom hvilka ej politiska dömmerier och beräkningar dödat alla menskliga känslor. Läåtom oss ej göra dessa tappra män till offer för felsteg hvilka de ej begått. I afseende på det af oss förut omnämnda nederlag, hvilket fransmännen skulle ha lidit i Mexiko, innehåller Constitutionel en uppgift, hvilken helt och hållet förnekar denna berättelses trovärdighet. Det slag vid Richmond som igår pr telegraf omnämndes, varade, enligt närmare underrättelser, i nära två dagar. Sydstatstrupperna företogo angreppet och segrade i början, men blefvo slutligen på alla punkter tillbakakastade af unionsarmåen. Enligt uppgift skulle de konfedererade ha 1,200 döde och nordstatstrupperna 3,000 döde och sårade. Unionsarmåen hade ryckt fram till Fair Oak, fem engelska mil från Richmond. Man visste ännu