våra läsare föreställa sig helt säkert denne författare af komiska och rörande romaner såsom en än leende än mildt och djupt blickande man, något fetlagd kanhända, ty enligt teorien hör ju litet fetma till humoristerna — en man som sittande vid sitt skrifbord ler med ena ögat och gråter med det andra. Men läsaren blir bedragen om han hyser dylika föreställningar. Dickens ser ut just så som man icke tänker sig honom, som man omöjligt kan föreställa sig David Copperfields författare! Man tror i de första ögonblicken att man sett honom hundrade gånger förut och detta i det allra vanligaste sällskap; men granskar man nogare hans gestalt och ansigte, så skall man snart finna att uttrycket i det hela, samt det lifliga och glänsanda ögat icke tillhöra en vanlig menniska. Det kan icke gerna falla någon in att kalla Dickens för ett förloradt snille, ty få af hang samtida förstå att som han ockra med sitt pund. Möjligen skulle man vid en blott flygtig bekantskap kunna fatta nämnde åsigt om honom, alldenstund hans ansigte är temligen fåradt, håret, det lilla han har qvar, oordnadt i högsta grad och den kala hjessan tarfvar redan mycket väl en lager som skyler densamma. Hans hakoch kindskägg äro sådana attingen rangerad familjefader för något pris i verlden skulle vilja bära dem. Med ett ord, han har ett i högsta grad disharmoniskt utseende. Hans kläder äro lika besynnerliga som hela hans väsen. Ena månaden tror man sig se en elegant af försts rangen; andra månaden märker man att han är just raka motsatsen. Den klädning han bär tillhör hvarken en lärd eller en som sitter mycket inne, lika litet som den antyder en verldsman. Det syns att den tillhör en person som låtit putsa upp den, och den stora blomsterqvasten i knapphålet ger honom utseende af en landtlig dandy. Ypperligare mönster för en kuriös figur, en typ, än hvad han sjelf är, skulle han svårligen kunna finna. Dickens båller små foreläsningar i en af Londons präktigaste koncertsalar, i St. James Hall. Från det prydliga, med götiska ornater utsirade taket kasta oräkneliga gaslampor sina strålar i en krans rundt omkring åhörarnes hufvuden. Orkestern är tillsluten med en stor brun ridå och i denna mörka grund aftecknar sig föreläsarens gestalt så mycket tydligare, som på ett ofvanför honom hängande bräde finnes anbragta en rad af för åhörarne osynliga gaslågor, hvilka genom reflektion mot speglar kasta allt sitt ljus på honom. Han står der upprätt i orkesteröppningen och föreläser några stycken ur sina egna romaner. Engelsmännen betala gerna sina fyra shillings blott för nöjet att få se Dickens; men en gång i salen, komma de snart underfund med att de äfven köpt sig en annan njutning och det till billigt pris, ty få föreläsare kunna mäta sig med Dickens. Han föreläser endast en berättelse och man tror sig höra och upplefva hela dramer. Den tyranniske skolmästaren, hans enfaldiga dotter, den stackars eländige gossen, som vid nitton års ålder har svårt att lära sig stafva, den ädle romanhjelten, den godmodige men råe landtjunkaren, alla dessa bilder framträda raskt efter hvarandra; ja, man kan nästan säga att de presentera sig på en gång liksom en massa skolpojkar af olika lynnen. Vi höra deras stämmor, vi se deras gestalter, ja till och med hvarenda en af deras rörelser och åtbörder. Föreläsarens minspel, så väl som hans uttal förändras utomordentligt hastigt med hvarje ord. Ena stunden hör man den enfaldiga, förälskade skolmästardottern läspa och måste då ovilkorligen le, och andra stunden gripes man af allvaret i den adle roman hjeltens ädla språk. Nyss skrattade man vid blotta ljudet af Dickens stämma och nu fyllas. ögonen af tårar vid det arma öfvergifna barnets tårar. Han tyckes hafva i sin makt att härma alla de personers dialekter som förekomma i hans romaner och ega lika många ansigten som dem han skildrar. Men när han icke längre uppträder såsom fingerad person, utan blott i berättande stil, så blifva hans ord målande och poetiska och man skädar i blotta tonen både färgen oeh formen hos de föremål och scener som han skildrar. Det är svårt att göra sig ett begrepp om hvilken rikedom han eger i konsten att modulera sin röst och att förställa sitt ansigte, synnerligast när han håller komiska, sentimentala eller patetiska föredrag. Man bländas så mycket mer deraf, som han knappast