— Jag undanber mig edra oförskämdheter, Ebenezer James, att kalla mig Afy helt kort och godt! Ea gång förut, då ni kom fram med edra dumheter, tillrättavisade jag er. Ni har tagit er friheten att säga till mr Jiffin att jag var en af edra gamla goda vänner. Han har sjelf sagt mig det. — Ja visst ha vi varit goda vänner, sade mr Ebenezer leende. — Aldrig! utbrast Afy. Jag umgicks då med folk som var vida öfver er och hade det ej ens funnits någon bättre än ni, skulle jag likväl ha föraktat er. Och hvarför? ... Ni har varit en kringstrykande komediant. — Och hvad har ni sjelf varit? svarade mr Ebenezer med lugn och betydelsefull ton, som starkt afstack mot hans leende och goda uppsyn. Afys kinder färgades karmosinröda och hon upplyfte handen hastigt och hotande. Hade de icke varit på gatan, hade troligen mr Ebenezer fått sig ett slag på örat; men nu lät hon den falla ned och stod orörlig. — Om ni tror att de låga och falska insinuationer ni slungar mot mig kunna skada mig, så misstager ni er, mr Ebenezer James. Jag är dertill för väl känd här. Således akta er att försöka något sådant. — Hvarför fattar ni humör, Afy? Jag vill visst icke skada er. Skulle jag kunna lyckas deri om jag, som ni säger, försökte? tillade han småleende i tysthet. Jag har sjelf haft nog ledsamheter och bryderi för att med min tunga vilja vålla andra sådana,