kets namn. Biskop Grundtvig talade för pånyttfödelsen at Nordens ande, ett tal som åtföljdes af omåttligt jubel. Konserensråd Madvig utbragte ett lefve för Nordens konungar. Bland andra talare var äfven den store skalden professor Welhaven, som med gripande vältalighet skildrade den andel Norge tagit i Danmarks öden. Ploug höll talet tor Norden, uppfordrade åhörarne att ej förlora tron på Nordens sak dertöre att allt, hvad man år 1845 i sin hänförelse hoppats på, ännu ej gått i fullbordan, men lofvade att ifall man ej läte modet falla denna sak efter åter 17 års förlopp skulle ha skridit ett godt stycke framåt. — Professor Hammerich höll deretter ett vackert föredrag för qvinnan och modersmålet. — Härpå afslutade Ploug den allvarliga delen af festen, i det han lemnade ordet till musiken och benen. Mörkret hade emellertid fallit på och i hela trädgården tändes talrika och förträffligt ordnade orientaliska lampor. Isynnerhet erbjöd dameallöen ett utmärkt perspektiv. Kring en springbrunn stodo emellan orangeträd och lampguirlander byster af nordens berömde män. Vid ändan af kavaljersalleen var en transparent, föreställande Yduns återkomst till Valhal och Tjasses förbränning. Valhals gudar voro vackra och krattiga figurer; gudakraftens återuppvaknande var isynnerhet vackert framstäldt i Thors och His personer. Loke var humoristiskt återgifven som en diplomat i förra århundradets perukdrägt och hade stor möda att hålla sina frackskört från de lågor, i hvilka Tjasse i sin örnhamn (den tyska riksörnen) uppbrändes. Den af Ploug framställda uppmaningen alt taga till benen blef hastigt åtlydd. Dansen började och fortfor tills ett starkt hällregn dref damerna hem klockan 2, 2 på natten. ——A