SKA nhanuelstorarager når uppväckt ängenama känslor i Wien. Von Vinckes adressutkast i preussiska deputerade kammaren, i hvilket Preussen uppfordras att åtaga sig ledningen af Tysklands anvgelägenheter, utan att derom rådfråga regeringarne, enär nationen så önskar, — kunde icke heller undgå att väcka ond blod. Bissmark-Schönhausens utnämning till preussisk gesandt i Paris har dessutom börjat uppväcka farhågor inom Wienerkabinettet, att Preussen skulle kunna forbinda sig med Ryssland och Frankrike för att vinna fritt spel inom Tyskland. Vid den redan förut omnämnda seger som Ratazzi vann inom det italienska parlamentet, i det att parlamentet tvärtemot Crispis andragande, att regeringens handlingssätt måtte underkastas en undersökning, i allt billigade regeringens uppträdande, — yttrades bland annat af premierministern några ord angående franska truppernas dragande från Rom, hvilka ådagalägga, att de förhoppningar, man i detta afseende hyst, nu såsom alltid varit ogrundade. Tillochmed Indep. Belge, som först framkallat dessa förboppningar och länge närt dem, tillstår nu med smärta, att Ratazzis språk kullkastar allt hopp, som Italiens vänner under sista tiden grundat på betydelsefulla sakta. Det säges nu att sedan Lavalotte och Montebello kommit till Rom och prelaterna lemnat denna stad, skola nya förslag i kejsarens namn göras påfven. Dessa skulle, enligt den påflige nuntien Chigis berättelse till sin regering, blott gå ut på att framställa en ny uppmaning om reformer i den inre förvaltningen, om att civisera denna och undandraga den inflytandet at den bourbonska reaktionen. Häraf skulle följden bli Frans II:s utvisande, och detta skall regeringen vara besluten att genomföra, oaktadt exkonungen hårdnackadt förklarar, det han vill förblitva Pius den niondes gäst, intill dess han blifver hans ledsagare i landsflykten. Från ett annat håll försäkras det bestämdt, att Frans II snart skall lemna Rom och bosätta sig i Venedig. — Rölvareväsendet i Neapel är i starkt aftagande; endast högst få större röfvareband finnas qvar, och intet at dem raknar mer än 50 man. De flesta banden hafva blott från 5—20 deltagare. Dagens hjelte bland de i Rom församlade prelaterna är biskop Dupanloup från Orleans, bekant genom sina manifester mot kejsar Napoleon. Under herrar prelaters långa samvaro på kyrkomötet hafva de så mycket styrkt hvarandra i mod och förtröstan, att man, innan de skiljas, motser ett beslut om konung Viktor Emanuels och sjelfve kejsar Napoleons exkommunikation. Det sista skulle dock vittna om allttör stort vanvett för att vara troligt. Det kan väl nemligen ej gerna vara möjligt att de skulle våga bannlysa en herrskare utan hvars bajonetter mötet ej skulle fortfara en enda dag. — Den 8 d:s försiggick kanonisation af de japanesiska martyrerna. Ceremonien skulle borja kl. 6 på morgonen med en procession, i hvilken ungefär 300 prelater skulle deltaga. Hela den fransyska garnisonen var utkommenderad. Dagen derpå skulle påfven gifva en stor bankett till prelaternas ära. Romerska furstar och högt uppsatta andliga skulle servera vid bordet. Med anledning af denna fest bar päfven med sex månader förkortat fäogelsetiden för alla häktade inom påfliga området, undantagande för tjufvar, förfalskare och bedragare. En tvist af alldeles samma orsak som den, hvilken gaf anledning till det orientaliska kriget har nu åter uppstått mellan Turkiet å ena sidan och Frankrike och Ryssland å den andra. Det är nemligen fråga om reparation af den heliga grafvens kapul. Frankrike och Ryssland begära att sjelfva så företaga reparationen, medan Porten deremot sordrar att på sina kristna undersåters vägnar få bidraga med en tredjedel af omkostnaderna; i annat sall vill han ej tillåta att nyssnämnde båda makter företaga arbetet, Detta hafva de dock afslagit och likaledes Portens förslag att alla kristna makter skulle bidraga till ifrågavarande arbete, allt i öfverensstämmelse med den i pariserfreden stadfästade principen, att ingen makt utan alla de andras samtycke får blanda sig i Portens inre angelägenheter. En annan användning finner denna princip i fråga om Montenegro, der träffningar emellan turkarne och innevånarne hvarje dag förefalla. England och Österrike skola nemligen ha förklarat sig ej ämna tåla att nämnde princip kränkes, och först derefter skall Porten ha vågat sig på att öppna kriget mot montenegrinerna, mycket emot Frankrikes och Rysslands önskan. Från sistnämnde stats sida fruktar man fortfarande för förvecklingar af denna anledning. Också från Serbien hotas nu Porten. Folk och regering ha der sedan flera år beredt sig på att