herrar; men i den reflexionsspegel, som återgifver kulisspelet af dagens händelser, synes det för visso, att en kjortel, en krinolin, har ej ringa del i länkandet af den nuvarande generationens öden. Föreställom oss, att alla de högre ider, hvilka nu äro i färd med att bryta sig väg fram, för att omgestalta det allmänna tänkat och gifva menskligheten en ny generalknuff framåt på sin utveckhngeoch tribetsbana, — att alla dessa ideer, sade vi, för tillfället äro i hög grad beroende at händelsernas gång i Italien. Dettas konstituerande till ett fritt och sjelfständigt rike, som omfattar hela halfön skall med samma äfven för långliga tider stadga friheten och tvinga reaktionen att lägga ned vapen; alla mer eller mindre betryckta folk vänta sig af Italien stora resultater och de göra det med rätta, ty i dess lycka kunna de se en borgen för att våld och despotism måste sjunka vanmäktiga ned för frihetskänslan; fosterlandskärleken och folkentusiasmens värme. Och påfvedömets verldsliga fall skall blifva den brygga, som leder till en renad, allmän religion. Påfvedömets fall är för alltid äfven hierarkiens; denna ställer prestkorporationens verldsliga makt öfver troslärornas utbildande och det i upplysning stigande förnuftets reformer, den förordar derigenom mörker och despotism på ett område, neml. andens, der, om någonstädes, personlighetsprincipen bör proklameras och friheten aktas. Men nu förhåller det sig ej bättre, än att dessa båda frågors lösning, Italiens politiska och andliga sjelfstandiggörelse, beror till stor del af franske kejsaren, som, enligt hvad ofvan sagts, på samma gång har den allmänna trihetens öde tills vidare i sina händer. Men franske kejsaren är en man under toffeln, han har en hustru, en fullkomlig skönhet, som han verkligen håller af; men hon är spanjorska och en dam med skinn på näsan, hvilken alltsom oftast ställer till små scener, ibland mycket stora tillochmed, och sätter sqvallrets onda tungor i rörelse. Napoleon tycker mycket om skenets bevarande och han vill ej för allt i veriden att anständigheten skall säras genom några rymningstorsok eller annat; han gifver derföre slutligen med sig och kejsarinnan döljer åter sin lilla guldbroderade toffel under sin jupon. Det ligger nu en gång för alla i det katolska bigotteriets intresse, att soka upprätthålla påfven på hans stol. Ett medel härtill är den franska besättningens qvarstannande i Rom och ett hemligt gynnande af de stämplingar mot det pånyttsodda Italien, som bednfvas under munkkäpan. Härför behöfves en pålitlig person 1 Rom, hvars alla tankar äro kända och hvars medgörlighet är utom tvifvel. Nu förhäller det sig så, att kejsarinnan har en god vänninna i sin närhet, grefvinnan Montebello, som eger den höga damens hela förtroende och sjelf är en af de bigottaste katolska damerna i Paris. Gretvinnan är gift med en kejsaren narstående person, som är kejsarens egen adjutant och tramför allt känd som en at dessa teckentydare, hvilka på den furstliga maktens firmament läsa som i en uppslagen bok och isynnerhet ega en högst ovanlig formäga att kunna förutspå, huru vinden blåser. Kejsaren, hvars innersta tanke synes vara, att endast han sjelf kan reda sakerna eller kanske tvärtom ställa dem så i oreda som han för sina enskilda planer önskar, lyssnar till sin hustru, som rekommenderar sin väninnas man — och han blir utsedd till en af de ansvarsfullaste besatt ningar. Nåväl, kejsarinnan leder gretvinnan, denna sin man, denne har naturligtvis inverkan på kejsaren, denne på vårt stora udsmåls ernående — och så finna vi ju tydligt, att verldens närmaste öde hvilar under en jupon Eugenie, bepansrad med en vidt svätvande krinolin — hvilket skulle bevisas. Äfven andra orsaker finnas, hvilka tyckas tala för nya svårigheter mot lösningen af den italienska frågan. Enligt ÅIndep. Belge skall nemligen underrättelsen om Lavalettes afresa icke bekräfta sig. — Den påflige minister-presidenten, kardmal Antonelli, har enligt samma källa äfven förklarat att den påfliga regeringen skall med våld undertrycka hvarje rörelse inom det päfliga territoriet till formon for konungariket Talien. Den halfofficiela turinertidningen Monarchia Nazionale åter yttrar sig i nästan motsatt anda och påstår bekrältande, att den romerska frågan skrider framåt, och att lösningen rycker närmare, för hvarje gång som regeringen uppträder med energi. Konungens mottagande i Neapel, menar bladet, berattigar regeringen att onska den approrsarme aflägsnad, som är sammandragen i Rom; ty Frankrike måste nu inse, alt ockupationens fortsättande endast förhindrar lösningen, hvilken blott är möjlig genom omedelbar osverenskommelse mellan Italien och påfven utan någon främmande inblandning.