— Det är en hemlighet, som i äratal tyngt på mitt hjerta, en hemlighet som jag ej ville delgifva dig. — I äratal? — Du kommer väl ihäg den der natten för mänga är sedan, då Richard befann sig förklädd i planteringen? — Hvilken natt menar du, Barbara? Han var der flere gånger. — Jo, den natten ...då lady Isabel lemnade East Lynne, svarade hon, då hon ej fann något annat medel att återväcka hans minnen, och tillade, i det hon varmt smög sina händer in i sin mans: Ricbard kom, sedan han redan aflägsnat sig, tillbaka för att säga, det han träffat Thorn på gångstigen. Han beskref för oss den geste, hvarmed han förde håret från pannan, och berättade om hans hvita hand och diamanten som han såg glimra till. Minns du det? — Fullkomligt. — Denna geste var mig bekant; jag hade sett den göras flere gånger af en viss person, som då vistades på East Lynne. Det har förvånat mig, att du icke kännt igen den. Sedan den natten emellertid har jag föga tviflat om hvem Thorn egentligen var. Jag var öfvertygad om att Thorn och kapten Lenison voro samma person. En stunds tystnad inträdde. — Hvarföre har du icke sagt mig det förut, Barbara? — Huru skulle jag väl kunnat tala om den der, karlen, isynnerhet då? Senare när Richard var här under den kalla dagen, då snön föll så ymnig, försäkrade han sig känna sir Francis Lenison; att han sett Thorn och honom tillsam