ögon och tror att jag icke märker det. Jag vet nog att jag är mycket sjuk, men hvarför behöfver hon gråta för det?! — Tyst, William! Hvem har sagt dig, att du är mycket sjuk ? — Ingen, men jag tror att jag är det, svarade han med tankfull mine. Om Joyce gret, skulle jag kunna förstå det, ty hon har kännt mig i hela min lifstid. — Du inbillar dig alltid så mycket; gör ej det. Det är föga troligt, att m:me Vine gråter, derföre att du är sjuk. M:me Vine inträdde nu med fempundsnoten. Barbara tackade henne, skyndade upp på sitt rum och efter ett par minuters förlopp satt hon åter i sin vagn. Hon kom i tid hem igen och klädde sig just då herrarne anlände för att spisa middag. Carlyle gick uppför trappan. Barbara, som i likhet med största delen af de menniskor, hvilka handla utan att förut reflektera, frågade sig nu sjelf om hon handlat klokt i att bedja sin bror komma så brådstörtadt. Hon beslöt att gifva sin man del af sina tvifvel och sin oro. — Jag fruktar, Archibald, att jag begått en dårskap. — Vi göra sådana alla, hvar och en i sin ordning. I Men hvad är det fråga om? Han hade satt sig på en af de låga stolarne, som Barbara tyckte så mycket om; hon stod framför honom, lutad. mot hans axel, men så att han ej kunde se hennes ansigte. Af öfverdrifven blygsel ville hon icke se på honom, under det (bon sade honom hvad hon hade i sinnet.