synbarligen är inspireradt: Det var icke Frankrike, utan Spanien som först bröt Londoner-konventionen, då det ensamt besatte Vera-Cruz. — Tidningen angriper isynnerhet Prim för hans egenmäktiga handlingssätt; Frankrike, heter det, hade, i stället för att godkänna hans beteende, bort ställa honom insor krigsrätt. England har icke visat sig vara någon bättre allierad än Spanien; men det hade förut förklarat sig icke vilja rycka längre tram än till Vera-Cruz. — Franske kejsarens harm öfver Spaniens beteende tramlyser här klart, och det är högst sannolikt, att detta Spaniens steg skall bli en helsosam lärdom för den mäktige Tuileripotentaten och öfvertyga honom om, att hans flera gånger antydda välde öfver de romaniska solken är ej särdeles betydhgt. Ändtligen ha vi rörande Italiens förhållanden ett ofkicielt uttalande i Åle Moniteurr, af hvilket man finner, att general Goyon enligt all möjlig sannolikhet aldrig kommer att i regeringens ärenden återvända till Rom. Tidn. sager nemligen: Kejsaren har med an ledning af härens forminskande beslutat organisera besättningen i Rom på annat sätt och dersore hemkallat Goyon på det han må kunna tilltrada sin tjenst vid kejsarens person. Kejsaren har till bevis af sin höga tillfredsställelse, utnämnt honom till senator. — Jaså, kejsaren skall således organisera franska besättningen i Rom på annat sätt — men på hvad sätt? Sannolikt skall den minskas, eftersom icke en general Goyon anses längre lämplig på platsen. Den bekanta dimman herrskar fortfarande kring franska politiken 1 Italien. Markis Lavalette tros emellertid allmänt skola med det snaraste återvända till Rom; om Goyons efterträdare höres ej ett ord. Det låter från Berlin som om grålet med Kurhessen äfven i afseende på den enskilda tvisten skall med då snaraste vara slutadt. Det höres icke ett ord om preussarnes inmarsch i Hessen, men det påstås deremot att kurfursten skall hafva tillställt konung Wilhelm en egenhändig skrifvelse med ett slags afbön, hvilket sannolikt skall tjena som plåster på den sårade nationalstoltheten. Öfver Konstantinopel erfar man, att Dost Mahomed, emir af Kabul, är i beredskap att företaga ett tåg mot Herat. Perserna och Afghanerna bestrida oupphörligt hvarandra besittningen af denna vigtiga stad, och denna omständighet har staden att tacka för ett relativt oberoende än under ena, än under andra maktens beskydd. För tillfället är,det Persien, som är Herats skyddsmakt, och för att göra slut härpå, företager Dost Mahomed sitt tåg. Saken får större betydelse, än mel lanasiatiska stridigheter i allmänhet kunaa göra anspråk på, derigenom att indiens vice konung, lord Elgin, har begärt sin regerings tillåtelse att skicka en engelsk kår in i Kabulistan, för att understödja Dost Mahomed, som begärt hans hjelp emot perserna. Man befarar nemligen i England och isynnerhet i Ostindien ett ryskt inflytande bakom den persiska politiken, men i sjelfva England är man dock föga hugad att tillägga denna sak så stor betydelse som i Ostindien. De engelska tidningarne hoppas derföre, att engelska regeringen icke skall lemna lord Elgin den begärda tillätelsen Åutan moget öfvervägande och af de vigtigaste bevekelsegrunder. Man hyser så mycket större betänkligheter vid denna sak, som indiens finanser (hvilka hållas skiljda från moderlandet) just nu hafva utsigt att komma på goda fötter. Under senaste åren har kolonien haft ett deficit af 6 millioner pund sterling, för nästa år påräknas ett öfverskott af 1!(35 will., dels genom besparingar, dels tillfölje af en skattereform. Indiens utgifter äro inalles 43 mill. . Senare Post Den mericanska frågan står f. n. synnerligt fram. Den halsofficiela engelska tidningen Morning Post offentliggör en depesch från lord Russel till britiske gesandten i Mexico, hvari han fullkomligt gillar gesandtens åtgörande, hvilket gjort slut på konferenserna och äfven på de allierades gemenfamma uppträdande. — Det spanska bladet Epoca berättar den af fransmännen vunna kavallerifäktningen förhålla sig så: Den 19 April reste general Prims hustru, grefvinnan Rens, fodd mexicanska, med en postvagn från Orizaba till Vera Cruz, och den mexicanske generalen Zaragoza var nog artig att låta en sqvadron följa henne som betäckning det farligaste stycket af vägen, mellan Orizaba och Cordova. På samma tid hade fransmännen, i stället för att enligt konventionen qvarblifva på denna sidan om Chiqnite, plötsligt ändrat sin plan och hade, utan att derom underrätta Mexicanarne, med ens ryckt fram i stället för tillbaka. Genom denna rörelse mötte en