— — — — —— framryckandet af olika nordstatsexpeditioner, med gladje skola antaga ett uppgorande at saken och återiuträda i unionen pa de billiga och hedrande vilkor, som norden utan tvifvel kall erbjuda. Detta hopp uppehåller nordstaterna uuder alla svarigheterna af deras belagenhet. Ehuru de söka upptaga lån, till hvilka ingen financier vill bidraga, ehuru deras armeer, for den händelse att södern skulle hålla ut, hotas med ett långvarigt sommartaluåg, och ehuru ingen kan torklara huru en repubnkansk styrelse skall bli 1 stånd att regera otver åtta nullioner menniskor som medu våld incvingals 1 umonen och biitvit skaltesagda for betalning af räutor på en skuld, uvilken ådragits tor deras eget nuderkutvande, — oaktadi allt detta är dock frojden ofver de sista umlikäriska framgångarne så stor 1 norden, alt ingen af dess innevånare betvitlar, det en sluvnig afgorande seger snart skall vinnas. Men å andra sidan ar det, så vidt vi kunna erfara, ingen forandring 1 sodernnällumg. Sydstaterna torklara lika hogjjudt som någonsin en oforsonug fiendskap ocu su orubbliga beslut av aldrig intraua 1 politisk gemenskap med norden. Alla vapeufura män -ägas halva enrollerat sig; Jefferson Davies erhåller stora förstärkoimgar, Gustavus Smith erhåller stora törstarkumgar och på samma satt Beauregard. Sodern skryter högljudt ofver de uppoffringar den vill gora, och det skulle vara oinkugv att säga det -krytet är tomt. Det ser dock ut som skulle ej sforstorelsen at bomull och tobak i New-Orleans ha blifvit verkstalld, så att måhända menar man ej allvarsamt, då man hotar att uppbränna produkterna af sin jord, hellre än aw sordelaktigt sälja dem under nordens beskydd. Ehuru vi fullt erkänna den ibärdighet söderus befolkning har visat, och ehuru det är möjligt, att New-Orleans fall ej skall ändra dess beslut att hända hvad som hända vill göra motstånd, så är det dock omöjligt att icke erkänna, det deras militäriska ledare hatva lålit sig besegra vid Mississippi på ett sätt som mäste skaka ej blott solkets utan afven utlänningars tro på söderns slutliga framgång. Vare sig aw man aldrig trodde det nordstaternas kanonbåtar skulle komma uppför floden, eller att ansträngningarue på andra häll förhindrade sydstatsgeneralerna egna full uppmärksamhet åt denna vigtiga del af landet, så är det dock visst att Mississippi blifvit illa försvarad och konfederationens sornämsta stad med skandalös lätthet fallit i fi endens hand. Nordens öfverlägsenhet till sjös må vara obestridlig, men söderns tolk, al samma race som nordens och till stor del idkande samma sysselsättningar, var helt visst ej ur stånd att försvara floden emot en flottsqvadron som sökte intränga i den. Då norden lörmått bygga en sådan mängd mindre krigsskepp som nu svärmat omkring i de sodra farvattnen, så hade södern åtminstone bort vara i stånd att bygga ett tillräckligt antal sådane, för att försvara bomullshufvudstaden för det anfall, hvarmed man nu i sex månader hotat. Söderns press hade förklarat av försvarsåtgärderna i Mississippimynningen voro högst fruktansvärda. Det tanns ej blott kanoubåtar utan äfven jernbeklädda batterier och befästningar af bomullsbalar m. fl. forsvarsmedel. Plötsligt har allt detta fallit ull-ammans, Nordens ångkanonbåtar förakta befästningarnes kanonad, segla upp och taga besittning af staden, hvilken med ens kapitulerar. Sydstatsgeneralen beställer, enligt modet för krigsföring i Amerika, några jernbantåg och beger sig med sin arme 80 miles trän det stalle han bort försvara och är nu på detta afstånd helt lugn. Men åtven om nan, såsom meningen väl ar, lyckas förena sig med Beauregard, kan han dock aldrig repa —ä—ä— —— 333... ll er