darrande händer och lyckades slutligen få dem ihop till en oformlig knut. — Ni tänker väl icke lemna oss på detta sätt? frågade advokaten; ni måste först spisa middag med oss. — Nej, tack, jag är icke hungrig, jag är riktigt mätt, stammade hon, ett rof för den största öfverretning, och sökte förgäfves åter draga på sig sina handskar. Att jag skolat lefva för att få se min fars son rodna öfver sitt yrke och så lemna affärerna samt sitt kontor! Och hvarföre? för att förändra sig till en dagdrifvare, för att föra en parlamentsledamots sysslolösa och lättjefulla lif. — Hör på, Cornelia, återtog advokaten wildt, spisa middag med oss, och jag hoppas sedan kunna rubba alla edra fördomar i detta afscende. — Det är för sent att nu tala derom. Ert beslut är fattadt, mitt också; god natt! Med dessa ord skyndade hon ut så hastigt som möjligt och vände tillbaka hem. Tre dagar derefter innchöllo alla tidningar på platsen Carlyles politiska trosbekännelse, och på alla murar i West Lynne lästes i stora bokstäfver orden: Lefve Carlyle ; låtom bes rösta för Carlyle ! VI. Sir Francis Lenison hemma hos sig. Allt hvad som är emot naturens vanliga ordning förvänar oss, och går icke menniskan likväl från öfverraskning