Den stiltje, som under nagra veckor rådt inom den politiska verlden, om vi undantaga den alltid på dagordningen stående italienska frågan, har nu försvunnit och från alla hålll: börja ovädersmolnen skocka sig tillsammans. Det är den europeiska diplomatiens lott i våra dagar, att få ifrigt arbeta. Det beqväma sätt, hvarpå statsmännen förr skötte sina funktioner, de små hofskabaler och kärleksintriger, åt hvilka de otverlemnade sig for att bereda framgång, hvar och en åt sin sak, har nu måst vika för en mera storartad och värdigare verksamhet. Alla folken aro i rörelse, den allmanna opinionen talar med millioners tungor högt och oförstäldt sitt språk — och diplomaterna infoga den allmänna meningens uttalanden i noter, ej langro blott den eller den monarkens utan folkens. Det är den stora skilnaden, att furstarnes välde är skakadt och att folktribeten står färdig att intaga sin räta plats: sjelfbestämningens. I de landsandar, der furstarne ännu vilja sasthålla vid sina gamla prerogativer, ännu vilja vara ett slags halfgudar gentemot de andra, der pågå också rörelser, hvilka hota med upplösning och hvalfningar. Ej nog dermed, andra furstar, hvilka sjelfva aro anfrätta af samma reaktionära smak och gudsnådeliga höghetstankar, drifvas af händelsernas logik, eller rättare folkens vilja, att motarbeta och skrapa upp sina alltför reaktionära kusiner. Se å Preussen, Österrike och Hessen Kassel. I Ryssland, Polen, Osterrike, Ungern äro starka rörelser, hvilka åter tyda på utbrott. Vi nämnde Ryssland, Polen. Under mer än ett år ha från detta senare land det ena ryktet efter det andra nått oss om demonstrationer och demonstrationer, på hvilka följt deporteringar och fängelsestraff. Hvarje vän af frihetskärleken hos ett folk thar jstävt djupt nedslagen inför den tafla Polen under denna tid företett; men hoppet sviker aldrig, och man har ansett sig säker om att den polska frågan snart skall bli föremål for allman uppmärksamhet. Visserligen tyckas statsmännen endast ogerna vilja röra vid den, de hafva liksom en viss fruktan för att lägga sig ombord med saken; men den dag skall dock komma, då de måste, såframt de ej sjolfva vilja bli orsaken till ännu större faror för Europa. I Polen har åter en sammansvärjning dlifvit upptäckt, hvilken tyckes haft stor utbredning. En mängd husvisitationer har företagits både i städerna och på landet, och isynnerhet hafva flere ryska officerare i Warschau blifvit häktade. Sammansvärjningen har haft sina utgreningar tillochmed i sjelfva Ryssland, och i Petersburg har man kominit en stor militärsammansvärjning på spåren, hvilken har Polens bästa till mål. Det är verkligen förunderligt, att kejsar Alexander icke allvarligt lyssnar till det stora ryska partis önskningar, som fordrar utvidgade frioch rättigheter åt Polen, med egen representation och egen krigsmakt. Men inom ryska hofvet är det en tysk clique, som har mest att säga, och den är framför allt konservativ. Sjelfva de bildade ryssarne hata den också och gifva vid alla möjliga tillfällen sin ovilja tillkänna mot den inkråktande germanismen, som slagit under sig nästan alla högre befattningar och anseddare embetsposter. Vi skola möjligen här i Europas öster få se det märkvårdiga skådespelet af ryssar och polackar gående hand i hand för att undantränga den tyskeriets anda, som inträngt 1 kolossen och dymedelst arbeta i frihetens intresse. Det låter som en oförskämd paradox; men alla de skildringar af Ryssland och Polen, som på senare tider kommit oss i handom, uttala sig nästan enstämmigt om den stora förändring den slaviska folkstammen undergått, medan hinder resas mot densamma af det mäktiga tyska partiet. Sjelfva det ryska partiet är deladt i tvenne delar, det gammalryska och det nyryska. Det förra vill frihet, men först och framst rysk universalmonarki, i enlighet med det s. k. Czar Peters testamente; det senare vill först och främst inre frihet och sedan ... alla de slaviska stammarnes förening till ett starkt och enigt statsförbund med fullkomlig sjelfständighet för hvarje del deraf i sina egna inre angelägenheter. Således, hvad angår Polen, vill detta parti att nämnde land skall erhålla full sjelfständighet i egna angelägenheter, med ty åtföljande konstitution, egen krigshär m. m., men ha samma monark som Ryssland. Detta parti vinner alltmera i terräng, och det är detsamma, som genom några adelsförsamlingar samt universitetsdemonstrationer fordrat fri konstitution åt Ryssland, Don Hessen-Kasselska frågan tyckes ändtligen vilja komma i ett afgörande skede. Kurfursten i detta land vill ej gifva med sig, utan står fast vid sin olagliga framfart mot sitt folk, i trots af kusinernas föreställnin 4