Från Utlandet. Efter det nästan alla Europas tidningar egnat minst en vecka åt betraktelser öfver orsaken till franske gesandtens hos amerikanska unionsregeringen resa från Wa-hiugton till Richmond, och dervid uppställt en mångd mer eller mindre sannolika betraktelser, framkommer nu ändtligen ett officielt uttalande i saken. På gjord forfrågan inom Englands underhus har nemligen under-statssekreteraren i utrikesdepartementet, hr Layard, förklarat, att den franske gesandten, hr Mercier, begifvit sig utan instruktioner från sin regering (h. e. från franske utrikesministern hr do Thouvenel) till Richmond, och att hans besök i denna stad icke haft någon politisk bevekelsegrund. — Detta är den officiela sidan af saken, men det finnes måhända här, såsom så mängenstädes der politiken har fingrarne med, innanför en ,innersta tanke, en ej officiel men dock kejserlig plan. Herr de Thouvenel kan två sina händer huru mycket som helst, men franska politiken har nu engång uppnått den föga atundsvärda otåndpunkten, att ötverallt misstros — och dertöre vill man i alla Frankrikes förklaringar så gerna läsa mellan raderoa. Det är derfore vi ej kunna, oaktadt hr Layards försäkringar, underlåta att fästa uppmärksamheten vid en korrespondentartikel i Times angående hr Merciers resa. Det heter deri: Några nyfikna hafva frågat hr de Thouvenel, huru det förhåller sig med denna sak. Men om jag ej blitvit illa underrättad, har denne svarat, att han icke känner, hvarföre Mercier begitvit sig dit. Under det hr Thouvenel försäkrade detta, talade ban troligen sanning. Men endast deraf, att br Thouvenel, hvilken kanske är den ende af alla kabinettsmedlemmarne som visar föga sympati för sydstaternas sak, ej gifvit honom instruktioner, soljer ingalunda, att hr Mercier öfverhufvud icke hatv några, och ni kan lita på, att han ej skulle aflägsnat sig från sin post, om han icke erhållit befalluing derom af någon, efter hvars vilja sjelfva uvrikesministern måste foga sig. Det är säkert, att kejsar Napoleon redan i flera månader ifrigt önskat att så slut på kriget mellan Norden och Södern, hufvudsakligen af skäl, hvilka lända hans mensklighet till ära, men till stor del äfven derföre, alt det var för honom af vigt, att göra slut på den, tornämligast af det amerikanska kriget bärflytande nöden och deraf foljande missbelåtenhet hos arbetarne och inom handelsklassen. Han tror vidare — och flertalet at hans ministrar delar denna åsigt —, att man ej bör tänka på unionens återupprättande. Dessa åsigter framlades för någon tid sedan för engelska regeringen, men utan verkan. Den nyligen timade, lika fruktlösa som blodiga slagtningen (vid Corinth), samt det slags framgång, hvarötver Norden yfves och hvilken består deri, att hären med knapp nöd undgick en fullständig tillintetgorelse, påminna H. M:t om, att det nuvarande ögonblicket är gynsamt, för att forsoka hvad han kan göra för undvikande af vidare blodsutgjutelse. Han tror, att Nordens militäriska ara är, genom hvad som skett, räddad och att vidare skärmytslingar äro, såväl i afseende på ära som tordel, alldeles ändamälslosa. Då han redan för någon tid sedan förklarade sig beredd att uppträda som medlare, om man ville upptaga honom som sådan, afstyrdes detta anbud; men man lät på samma gång förstå, att mar, om förhållandena skulle göra en bemedling onskvärd, icke skulle utse någon till förmedlare hellre än franske kejsaren. Den nya slagtningen, dess tvifvelakuga resultater, ovissheten om framtida segrar för Norden, vissheten om att båda parterna i alla händelser skola ha mycket att utstå, samt den tilltagande nöden i Frankrike, allt detta förmådde kejsaren tro, att det nuvarande ögonblicket är gynsamt, för att åter bringa bemedlingsfrågan på tapeten eller snarare föreslå ett vapenstillestånd med blicken riktad på en definitIv öfverenskommelse. Vi kunna derföre mycket väl antaga, att hr Merciers mission haft detta vapenstillestånd till ändamål, men ett vapenstillestånd, som föregick en allvarlig öfverenskommelse, skulle ovilkorligen vara en tem12 66