— — — —— — nodgas skilja sig från Barbara, de förra vid tanken att Carlyle var hennes dotter värdig. — Archibald, hon har alltid varit lycklig hos oss, hon skall bli det äfven hos er, icke sannt? — Jo, såvidt det på mig beror. — Ni skall alltid vara öm och god emot henne? — Jag lofvar det. Min bästa fru Hare, jag trodde ni kände mig alltför väl, för att tvifla på mig. — Tvisla på er! nej, aldrig. Jag tror på er utan inskränkning, Archibald Om Barbara äfven sett hela verlden vid sina fötter, skulle jag dock ha bedt henne välja er. Ett lätt leende krusade Carlyles läppar. Han visste nog, att Barbara skulle valt så. Och Cornelia, hvad skola vi nu göra med henne? Jag vill icke blanda mig i edra angelägenheter, men jag är öfvertygad om, att det skulle vara bättre om ni förblefve ensam med er hustru. — Cornelia skall lemna East Lynne. Jag har ännu icke bedt henne derom, men jag tänker med det snaraste göra det. — Säg mig då hemligheten i er eröfringskonst! utropade rådmannen, som nu kom skyndande in i rummet, klädd i nattrock och peruk. Ni måste vara en skicklig karl, ty andra ha försökt hos min dotter, utan att kunna lyckas. — Jag bar kanske förtrollat henne, svarade advokaten leende. — Alh, se der är hon! Barbara, fortfor rådmannen rättfram, hvad ser ni då för någonting förföriskt hos Carlyle?